Spegelns kant

Igår klarade jag det. Mirror?s Edge.

Uppfattningarna om Digital Illusions senaste alster har varit splittrade, minst sagt. Det är ett spel man antingen förstår, eller, inte förstår.

Jag förstår.

När jag sveper fram genom en sparsmakat möblerad kontorslokal, där allt går i vitt förutom några omsorgsfullt placerade soffor som skimrar med sin ljusgröna nyans, vidare genom en trång korridor och sedan slår mig ut genom en blodröd dörr ? och ser hur staden dränks i solljusets bländande sken ? vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Så vackert. Så estetiskt fulländat. Jag vill bara krama den personen som kom på den unika stil som Mirror?s Edge genomsyrar från början till slut.

Det är en underbar känsla att kasta sig mellan hustaken, glida under hinder och springa för allt benen orkar i en aldrig upphörande flykt.

Visst finns det brister. Det gör det. Framåt slutet kan fienderna börja gå en på nerverna (särskilt om man satsar på att klara spelet utan att avlossa en endaste kula, som jag). Och konceptet bygger till stor del på att misslyckas, försöka igen, misslyckas, och försöka igen. Tills man sätter det där precisionskrävande hoppet, eller får upp det tillräckliga flytet för komma undan de där vakterna som flåsar dig i nacken, med en ynka millimetersekund. Men när du väl lyckas är tillfredställelsen lika enorm varje gång.

Och när man har skuttat sig igenom enspelarläget kan man fortsätta i Time Trial och bara springa bekymmerslöst, utan att bli förföljd av osannolikt pricksäkra fiender och deras kulsvärmar. Bara studsa från byggnad till byggnad, rusa längs de kritvita väggarna och lapa i sig den bästa grafiska designen jag sett i ett spel på väldigt, väldigt länge.

Gör det du också.

Mirror's Edge är, åtminstone hittills, en försäljningsmässig flopp ? vilket förstås är väldigt bekagligt. Det är en lika vacker som beundransvärt unik spelupplevelse som alla bör ge en ärlig chans.

#blogg