Nere med Tokyo Game Show: popdockan och den vilda horden
Jag tänkte börja med en disclaimer.
Allt det jag kommer skriva nedan, varenda ord, är based on a true story. Jag skulle inte kunna överdriva den ens om jag ville.
Så här: efter en heldag på ett galet packat mässgolv tryckte jag och Burken i oss lite snabbmat och begav oss sedan med andan i halsen till GTM (en underbar förkortning som vi under hela kvällen skulla påminnas om att den står för GEEMU!!! MYUUSIKKU!!! TOKYO GEEMU SHOO!!!), den ?band som gillar TV-spel!!?-konsert som arrangeras i samband med TGS. Vi fick prata med ungefär fem olika instanser om huruvida vi kunde få tillgång till det pressområde som utlovats på TGS hemsida, för att till sist få beskedet att något sånt inte existerade, följt av rättelsen att det var precis dit vi skulle gå istället för att parkera oss i den vanliga kön (vad tänkte vi på?!). I Japan kommer varenda litet ärende med sin egen byråkrati, so what else is new?
Vi kom in i hallen lagom till att konserten inleddes av Aural Vampire, som vi hört skulle vara heta. Så var också fallet. Sylvass synth med oktavbas som fick det kalla betonggolvet att mullra som en vulkan. Tvåa på scenen var Grasshopper Manufactures ljussabelfäktande ljudteam, vars svängiga kannibalcover gav det anemiska No More Heroes-temat välbehövligt puls. Lite flum, en hel del mellansnack och en God Hand-tolkning senare var det dags för YMCK, som blåste omkull alla i publiken som en stormvind gör med granskog. Det taktfasta chipreceptet de laddat sina laptops med har man kanske hört en gång för mycket vid det här laget (förlåt), men när man väl började fatta att varenda låt hade en tillhörande pixlad video var det en uppenbarelse i klass med första gången man spelade Noitu Love 2. Hur HINNER alla dessa människor vara så briljanta? Varje YMCK-video innehåller fler sprites än ett genomsnittligt 16-bitsspel och publikfrieriet nådde höjder jag aldrig varit med om redan när de inledde spelningen med ett mockintro för spelet YMCK Galaxy och sedan störtade rakt in i en låt där de skanderade GEEMU SHOO!!! i refrängen medan pixlade konsoler virvlade förbi på duken bakom dem. Svaret blev det precis så euforiskt som de förtjänade när en av instrumentalisterna ryckte upp en handkontroll som han rattade fram ett solo på. Herregud.
Vid det här laget var publiken så tänd att den gick alldeles sönder när det visade sig att nästa akt var något slags populärt pojkband bestående av fyra män en bra bit över min ålder. Tyvärr var det lite svårt att uppfatta spelinfluenserna när man omgavs av tjejer som pep som kycklingar över varenda ord i mellansnacket. Vid det här laget började det dessutom framgå att varje akt såg sig själv som det självklara huvudnumret, vilket drog ut den totala konserttiden till långt över tre timmar. Mycket av felet låg hos den ganska slätstrukna hiphopakt som följde mansbandet och drog längre monologer mellan låtarna än någon annan dittills vågat (för att sedan fjäska till sig lite förlåtelse genom att suga sista beatet direkt ur en DS).
Men kvällens avslutande artist låg inte sist i spellistan på grund av någon malplacerad hybris. Utan av hänsyn till att ingen skulle orka med något mer efter det här.
Shoko Nakagawa är en helt vanlig j-popsångerska som backas upp av helt vanlig discopop som skulle kunna spelas på en helt vanlig radiokanal vilken dag som helst. Och så något mer – något som fick de främsta raderna av publiken, livsfarligt nära oss i pressfållan framför scenen, att fullständigt explodera. Jag har inte hunnit ladda över bilderna från kameran än, men jag har flera där bindgalna Shoko-fans bokstavligt talat lägger sig på rygg över staketet, med ansiktet riktat upp mot taket i saliga grimaser och armarna skälvande av eufori. Resten av tiden tillbringade de, när de inte var upptagna med att sparka staketet ur led, till större delen i luften, studsande av och utan hänsyn till riskerna med att hoppa och stampa vilt omkring sig i en tätpackad folkmassa. Det känns som ett mirakel att ingen fick rida avsvimmad därifrån på en säkerhetsvakts axel.
De allra mest hängivna killarna kontrade Shokos pipiga stämma genom att bröla med i texterna som brunstiga gorillor och överrösta allt mellansnack med sina avgrundsvrål. Till slut visste jag inte om det var saliv eller blod som regnade över mig medan de hängde sig raklånga över relingen och pumpade luften kring mitt huvud med sina nävar. Aldrig någonsin har jag förstått att enkel discopop kan ha en så uppviglande effekt. Jag begriper fortfarande inte vad jag missade, vilken ingrediens i den väna fnittertippan Shokos röst som snabbt och brutalt ryckte dessa människor back to the primitive. Men det gick åtminstone snabbt upp för mig varför det satt mässarbetare ihopkurade på min sida av staketet och höll i det hårt under hela konsertens gång.
Resten av presskåren – japaner såväl som utlänningar – satt bara och gapade. Till slut började vissa av dem grymta med i glädjeropen medan vi andra, stumma av chock, tittade på varandra och skrattade nervöst. Jag kunde inte hejda mig själv, de sista låtarna tillbringade jag lyrisk och fnittrig med kameran fixerad vid den vilda horden bakom mig.
Jag misstänker att det är en känsla som kommer hålla i sig hela natten.
