Nere med Tokyo Game Show från dag ett
I skrivande stund sitter jag på Ebisus Tokyo Metro-station och väntar på tåget tillbaka till Kamiyacho, som är en av typ 20 stationer som omringar mitt hotell. Jag har just lagt bakom mig en ytterst trivsam kväll av stärkande okonomiyaki och häng på charmig hårdrocksbar i Shinjuku (som gärna spelade svensk metal, till vår stora förtjusning – själv önskade jag dock Enslaveds The Dead Stare, landsförrädare som jag är). Jag behöver kanske inte berätta att det inte var dagens höjdpunkt.
Lite som inför årets E3 – när jag, måste jag erkänna, nästan fick krysta fram ett "fan vad pepp jag är" på bloggen – kände jag mig ganska avogt inställd imorse när tåget gled in på stationen i Kaihim-Makuhari (i stort sett en enda stor futuristisk borggård kring monsterkomplexet Makuhari Messe). Kanske för att jag är så van vid att vara här på semester och sköta eventuellt jobb i min egen takt. Att gå på mässa är alltid rätt tärande. Men så fort man kommer in i rytmen igen minns man varför det faktiskt är något man längtar efter (sura morgnar notwithstanding). Inte minst är det lite fint att Tokyo Game Show är den sista stora mässkolossen som bevarat det dekadenta nittiotalets upplägg ner till minsta detalj. Även om det inte blir någon större trängsel under de två pressdagarna sitter känslan redan i väggarna.
Och i demostationerna sitter en del riktigt bra spel. Hittills har det väl inte kommit några större överraskningar (om man inte räknar teasern för No More Heroes 2, som Suda själv entusiastiskt presenterade, komplett med ärevarv på scenen och "I AM SUDA 51!"), men själva mässgolvet känns bördigt i år. Här följer den vanliga tvättlistan av intryck (några av titlarna har jag direktkonverterat från katakana eftersom de inte stod med riktiga bokstäver, vilket kan leda till att jag kallar dem andra saker här än deras officiella västerländska namn).
Star Joe no WTF (något tokigt kanji, enligt uppgift "wings") Sött DS-RPG med FFVII-vibbar på ute världskartan. Japanskt, så på japanska. Någon annan gång, kanske.
Argos no WTF: Muscle Impact Rygar till Wii! Ser ut som God of War, känns som... ett väldigt trubbigt God of War. Bot och bättring tarvas om det här ska ha någon impact alls.
Blazblue: Calamity Trigger Standardlöjlig titel på ett fäkt 'em up som vid första, andra och tionde anblick känns allt annat än standardmässigt – grafiken är minst lika slipad som klingorna. Jag skojar inte, det här är kanske det snyggaste jag sett i 2D, KOFXII (som också finns på mässgolvet) inräknat.
Osaraku Pinpon Arc System Works demar två spel på TGS. Det ena är Blazblue, det andra... pingis till Wii. Eh. Gissa vilken kö som var längst. Eller överhuvudtaget existerade.
Patapon 2 Nya krigare! Multiplayer! Annars: se Patapon 1.
Locoroco 2 Se Locoroco 1.
Dissidia Du förväntar dig ett FF-inavlat Ehrgeiz, men du har ingen aning om vad Dissidia egentligen går ut på. Det hade inte jag heller. Förrän jag idag fattade det modiga beslutet att ändra på det (någon var tvungen att göra det!). Resultatet bjuder jag på: tänk Power Stone eller ännu hellre Virtual On, stora arenor där striderna utkämpas man mot man med långdistansattacker (även om närstrid finns att tillgå om man insisterar). Karaktärerna är detaljerade men bakgrunderna ser rätt bedrövliga ut. Spelsystemet känns extremt japanskt – som i arkadnördigt snarare än extravagant/gulligt – vilket inte direkt kommer hindra några miljarder västerländska FF-freaks från att hoppa och stampa på förbokningsknappen.
Kingdom Hearts: Birth by Sleep You rang? När Sony gråter över att alla lämnat deras bärbara rusar Square Enix till undsättning. Birth by Sleep är imponerande tajt och solitt, fans av Crisis Core vet vad Square Enix kan åstadkomma när de verkligen vet vad de vill. PSP skulle inte klara sig utan deras stöd just nu.
Oboro Muramasa: The Demon Blade Det där jag sa om att Blazblue kan vara det snyggaste jag sett i 2D? Här har du anledningen till det där "kan vara". Vanillaware brukar veta hur man ritar en sprite, det enda tråkiga (förutom att jag egentligen tycker att spirituella föregångaren Odin Sphere är outhärdligt enformig) är att Oboro Muramasa får klara sig utan HD-stöd eftersom det är ett Wii-spel.
Imorgon ska jag förlänga listan med någon meter och sedan tillbringa en halvtimme i enrum med en av branschens tyngsta makthavare. Men först ska jag släpa mig hem och strypa de sista resterna av min jetlag.
