att vara efterklok

Under helgen blev jag lurad av tjejen att följa med på hästtävling 45 mil bort. Närmare bestämt till bergslandskapet Seljord, Norge. Själv var jag inte dummare än att lura med några kompisar. Vi satt och mös med öl och chips under fredagskvällen och funderade över vad vi skulle göra under lördagen. Dvs vi "män". Tjejerna skulle ju se på hästar.

Vi var som sagt i ett bergslandskap. Varför inte gå upp på första bästa berg, klubbat! Lördag morgon, lagom bakfulla, packade vi vår ICA-kasse med öl, digestivekex och någon halvliter vatten. Rutinerade javisst. Berget i fråga heter Skorve och är 1400 m. högt. Sade mig tyvärr inte värst mycket då. Vi började gå.

Vår första dryckespause och ungefär 5/6-delar kvar. Lyckligt ovetande.

Vi hankade oss upp. Sakta men säkert. Efter 2 timmar såg vi toppen. Trodde vi. Så höll det på säkert 5-6 gånger. Mina sandaler började ge vika och kylan trängde sig på. En jacka skulle värma men ingen jacka fanns att tillgå. Varför tänkte jag inte på det! Jo eftersom det var 20-25 grader nere i dalen kanske. Digestive-kexen började liksom självförtroendet också sina.

I några sekunder trodde jag att syrebristen var i antågande. Får med bjällerklockor stod häpet och glodde på oss.

Efter ett antal timmar ropade min bergsget till kompis att toppen verkligen var i sikte. Hade han ljugit skulle jag lämnat hans kadaver kvar uppe på toppen. Det var kallt som attan men en viss värme spred sig i kroppen när vi stod där vid stenröset som markerade toppen.

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Ap_Qpu_YV9k&hl=en&fs=1"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/Ap_Qpu_YV9k&hl=en&fs=1" type="application/x-shockwave-flash" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>
Ja! jag var jävligt svett

I lä av en klippa låg vi en halvtimme och åt upp det sista av kexen. Ölen slank också ner förvånansvärt fort.

Ner gick vi på en tredjedel av tiden det tog att gå upp. Även om vi stannade för att titta på utsikten ibland.

Dagarna efter led jag av fruktansvärd träningsverk men det smärtsammaste kom idag då en av mina bergsklättrarvänner skickade en "andra världskrigs"-länk. Det handlade om ett amerikanskt plan som störtat. Vardå? Jo på Skorvetoppen! På äldre dar har historia blivit mer och mer intressant och vetskapen om att man missat något "andra världskrigs"-relaterat, med bara några meter dessutom(!!), tär såklart på psyket.

Chao!

PS. För er intresserade. DS

#blogg

Jo jag fick lära mig den hårda vägen, förhoppningsvis kommer jag ihåg det till nästa gång

..om det blir någon nästa gång.