När Takeshi Kitano slår till håller man käften
Japans antagligen mest kände person är, förutom Kejsaren, multikonstnären Takeshi Kitano, filmregissör, skådespelare, talkshowvärd, sångare och tv-spelsutvecklare.
Nå, han har visserligen inte utvecklat de fyra självbetitlade spel som släpptes till Nes i slutet på åttiotalet (bara i Japan) själv, men han såg till att spelutvecklarna Taito rättade sig efter hans vision. Till exempel skulle man i Takeshi no Ch?senj? ha möjligheten att spöa upp alla man såg, även fredliga iskar, något som var tabu på den tiden.
Kitano hoppar som ett proffs så klart.
Takeshi no Ch?senj? sägs vara svinsvårt. Man kan få automatisk game over redan vid start-skärmen!
För att ens ha chansen att klara spelet måste man vid ett tillfälle släppa kontrollen och inte röra den på en hel timme. Ett annat moment kräver att spelaren ska sjunga karaoke på en bar, och använda sig av den inbyggda mikrofonen på Famicomens andra handkontroll. Möt begynnelsen, Singstar.
Lyckas man varva spelet (vilket man kan göra automatiskt om man slår tjugotusen slag på start-skärmen) och låter "the end"-skärmen stå på i fem minuter dyker det här meddelandet upp:
"Why get serious for a game like this?"
Dagen innan spelet släpptes i Japan 1986 traskade Takeshi Kitano och några av hans mer tvivelaktiga kompisar in på skvallerblaskan Fridays redaktion. De hade publicerat lite snask om Kitano. Det skulle de inte ha gjort. Kitano got serious. Tillsammans med sitt posse startade de ett knytnävsslagsmål med tidningens medarbetare.
Takeshi no Ch?senj? sålde i 800 000 kopior och blev en nästan lika stor succé som Dragon Quest.
Vem kan motstå att köpa ett spel med den här fagra nunan på omslaget?
