Hats off
Idag hände det mig för första gången. Jag fick känna på hur det är att leva i en stumfilmskomedi!
Jag går i den beryktade "vindkorridoren" (en gata som leder fram till Super Plays kontor), har hatten på sne och får därmed betala priset för min nonchalans! Det är inte livet på en pinne när man väljer att bära hatt, det kan jag tala om. Speciellt inte när man går i en "vindkorridor"!
Hatten blåser av. Jag tvärvänder och rusar efter den som, rullandes, far fram över trottoaren i en mäktig fart. Till slut skär den in i några promenerande tanters ben, mosas till en aning, men fortsätter ändock ännu en bit innan jag får tag på den.
Harold Lloyd, Buster Keaton och Charlie Chaplin hade varit stolta över mig.
Själv skämdes jag.
Två grabbar som vet hur det känns att förlora hatten hastigt och lustigt.
Skräms inte sådär! Jag blev ju alldeles nervös när jag såg bloggtiteln!
När jag läste början av det tredje stycket så började Benny Hill ledmotivet spelas i min skalle. Har aldrig varit mycket för svartvit slapstick så jag kan inte yttra mig om pionjärerna
Finns knappt någon som utövar sån humor nuförtiden. Dock så tycker jag att komikern och allkonstnären Bill Bailey på något sätt lyckas hålla traditionen vid liv med sitt kufiska sätt att vara på.
