Pojken på bussen

Jag gick i sakta mak nedför trappan till bussterminalens vänthall. Det var sent på kvällen och jag var sliten efter en lång dag med mycket tid i kollektivtrafiken. Mitt mål var nu äntligen satt till hemmets varma vrå och jag kände mig lugn och skönt avslappnad. Nyss hade jag repat och det hade gått bra. Hon hade dessutom varit där och något var på gång, det kände jag tydligt.

Mina steg ekade i busshallen när jag gick fram till rätt utgång och avslappnat lutade mig mot dess karm. I vanlig ordning stod jag längst fram, när chauffören öppnade dörrarna skulle jag vara först på bussen. Trettiotre tomma säten att välja och vraka bland. Metodiskt lät jag blicken svepa över mina medpassagerare.

Där var den vanliga mängden pensionärer. De satt på den närmsta bänken och såg allmänt gamla och trötta ut. De skulle komma att sätta sig framför mittendörren på bussen, allt i enlighet med tingens naturliga ordning. Om någon annan satt där skulle de med ilskna blickar och demonstrativt haltande göra fullt klart att denna person absolut inte var välkommen där.

Två killar i nittonårsåldern stod tillsammans mitt på golvet. Båda stod med hälarna mot varandra och fötterna vinklade så långt ut det var möjligt. Fullkomligt fokuserade stod de svajandes, det var uppenbart att de tävlade i balans.

På den andra bänken satt en ensam pojke. Jag uppskattade hans ålder till tio år, kanske lite äldre. Ett par intensiva bruna ögon utgjorde fokus i ett anlete krönt av en kort blond kalufs. Han bar en kamouflagefärgad jacka och mörkgröna manchesterbyxor. Bredvid honom på golvet stod en sliten grå ryggsäck. Hans blick var fäst vid de två äldre pojkarna, och fötterna vreds långsamt utåt i en för honom diskret imitation av deras lek. När den ene av de två tävlande råkade i obalans och skrattande tog ett steg bakåt ryckte dess observatör till och låtsades som om han inte alls sökt härma dem. En onödig åtgärd, de två andra brydda sig föga om sin omgivning utan hade nu försjunkit i en ny tävling, den här gången i att göra klickljud med tungan. Den enda som såg pojken var jag.

Så kom bussen in. Pensionärerna reste sig och närmade sig långsamt dörren. De två pojkarna slutade klicka och plockade istället ihop sina saker. Pojken reste sig även han, tog ett stadigt tag kring väskans handtag och gick fram till dörren. Han ställde sig på andra sidan dörren, lutad mot dess andra kant och såg mig rakt i ögonen. Under en bråkdel av en sekund mötte jag hans blick och bröt sedan kontakten för att studera hur chauffören fipplade med helljuset mot den ljuskänsliga platta som var kopplad till dörren. Vi var trots allt i Sverige, här tar man inte ögonkontakt med främlingar på stan.

Pojken fortsatte emellertid att stirra mig rakt in i ögonen, och trots att jag försökte ignorera honom kunde jag inte låta bli att känna mig illa till mods. Det var som om han läste mina tankar. Som om han just nu försökte komma på det bästa sättet att göra mig olustig. Stirrandet uppfyllde just det behovet, jag råkade i kallsvettning och när dörren så äntligen öppnades var det endast med tvång jag kunde dölja min lättnad och istället gå långsamt och moget mot de främre dörrarna.

Pojken brydde sig dock inte om att uppträda moget. Så fort jag kommit ut genom dörröppningen slank han igenom och sprang fram till mellandörrarna samtidigt som jag klev på där fram. Jag gick mellan pensionärernas säten när han hoppade in genom den mellersta dörren och svingade sig upp i sätet vid fönstret precis bakom den. Jag reagerade utåt sett inte på det, men nu var jag ännu mer olustig. Den här linjen åkte jag så gott som varje dag, och det var alltid den platsen jag satt på. Vid fönstret precis bakom mellandörren. Det värsta var att pojken nu åter igen stirrade mig i ögonen och nu dessutom med ett hånleende lekande på läpparna.

Utan att visa minsta tecken av vad jag tänkte klev jag förbi honom och satte mig istället allra längst bak vid det högra fönstret. Bussen fylldes, pensionärerna där fram och vi andra där bak, och for sedan iväg.

Efter fem minuter kom plötsligt pojken gåendes bakåt i bussen. Nu visste jag inte vad jag skulle göra. I brist på andra alternativ ignorerade jag honom fullständigt och fokuserade istället blicken på den lilla skylten med ordet "Stannar" längst fram i bussen. Pojken slog sig ned i mitten av den bakersta sätesraden, två platser till vänster om mig, och lade upp sin väska emellan oss.

Han tog dessutom av sig jackan och bredde ut den över sitt säte och plockade fram en bok ur väskan. Sedan bredde han ut sig över fyra av de fem allra bakersta sätena. På det sista satt jag. Boken lade han upp i knät och sedan låtsades han läsa. Jag noterade dock att han betraktade mig. Gång på gång vred han huvudet och studerade mig med sitt illvilliga ansiktsuttryck.

Min olust gränsade nu nästan till panik. Här satt jag på en helt vanlig buss en helt vanlig måndagskväll med en demonisk liten pojke som studerade minsta rörelse jag gjorde och det fanns absolut ingenting jag kunde göra. Han hade mig helt i sitt våld, och han verkade uppenbart medveten om det.

Så helt plötsligt kom min räddning. När bussen stannade för sista gången innan min station samlade han plötsligt ihop sina saker och klev av bussen gnolandes högt, gällt och falskt. Knuten i bröstet släppte plötsligt och jag kände mig fånig. Det var bara en pojke på väg hem, varför skulle jag övertolka precis allt han gjorde? Förmodligen var hans märkliga beteende säkert bara en produkt av min livliga fantasi och en svag paranoia som uppenbarligen började smyga sig över mig.

Men när jag klev av bussen ekade det höga, falska gnolandet i mina öron. Jag sprang den sista biten hem...

#blogg

Tack för den kommentaren, det värmde.

Faktum är att det här är en helt sann historia. Den där lillgrabben skrämde halvt livet ur mig. Och blicken hans... *ryser*