Just nu spelar jag: Timeshift

I #Timeshift kastas du in i en platt, grå och anonym story där du uppenbarligen är någon slags forskare med en superdräkt som kan kontrollera tid. Forskningsanläggningen du jobbade vid hade tydligen två sådana dräkter, alfa och beta, och en elak forskare snodde alfa-dräkten och sprängde anläggningen. Genom att själv sno beta-dräkten lyckades du överleva och ska nu få tag i alfa-hanen (haha).

Timeshift lider av en simpel och oinspirerande leveldesign, som är fullkomligt linjär bortom rimliga njutbarhetsgränser. Fienderna tål på tok för många skott och kontrollen är dessvärre förstörd - din dräkt har tre tidskontrollmöjligheter (slow motion, pause och rewind) vilka spelet får för sig att byta i mellan ibland. Således kan det när du trycker på LB aktiveras en helt annan kraft än den du nyss ställt in.

Spelet känns som ett taskigt hopkok av bullet time i #Max Payne och time control i #Prince of Persia: Sands of Time, ripoffen är pinsamt uppenbar men görs samtidigt till synes ogenant. Efter ungefär en timmes spelande kan jag nöjt dra slutsatsen att detta är ett spel jag inte behöver ödsla mer tid på. Och det är synd, för jag träffade Kyle Peschel i Leipzig och han verkade skön. Lite som John Romero. I rest my case.

#blogg