Att komma ut eller att inte komma ut... det är frågan
Världen är en underlig plats. Hemska sätt att se på livet uppmuntras samtidigt som man beklagar sig över det ökande våldet och den bristande respekten för livet.
Människor som i vissa sammanhang säger att kärleken är störst och i andra sammanhang pekar ut en viss sorts hederliga människor som man anklagar för att förgifta samhället.
Det här är berättelsen om just en sådan förgiftande människa. En tumör på samhällskroppen. En syndare. En homosexuell kille. "En kristen bög".
Det här är berättelsen om mig.
Man skulle väl inte direkt kunna säga att jag har haft världens lättaste uppväxt (mest på grund av homosexualiteten). Men jag har alltid haft en mamma som har älskat mig över allt annat. Det hela började egentligen tidigt i mammas mage. Mamma och pappa levde i ett "löst" förhållande. En liten sommarförälskelse skulle man kunna säga. Och så blev mamma förstås gravid. Pappa gick i taket - aldrig att han skulle kunna ta hand om en unge! "Gör abort genast" tyckte han. Mamma sa bestämt "nej!". Hon värderar ett liv så pass mycket att hon inte skulle kunna ta bort ett. Då tog pappa i med hårdhandskarna: "Gör abort eller så lämnar jag dig!" Mamma svarade utanför att vackla: "Om jag måste välja mellan att släcka ett liv eller behålla en karl väljer jag självklart barnet". Mamma var dessutom arbetslös - men hon tog sitt ansvar och värnade om mitt liv. Trots att jag var ofödd.
Pappa höll inte sitt hot. På BB gick han omkring som en stolt tupp med mig i famnen. Folk sa åt mamma att de aldrig hade sett någon så stolt pappa förut. Men när de kom hem från BB och han upptäckte att det var jobbigt och dyrt med en liten skrikande bebis gick mamma och pappa skilda vägar.
Jag kan börja biografin med att tacka mamma. Jag tror inte att jag kom till av någon slump. Jag tror att mitt liv är en gåva av Gud och att jag har ett syfte med mitt liv precis som alla andra människor på den här jorden. Livet är underbart och jag är mamma evigt tacksam att hon inte tog livet av mig när jag var ofödd. Tack och åter tack!
Nu till min sexualitet:
Tidigt började jag upptäcka att jag var väldigt nyfiken på andra pojkars könsorgan. I 11-årsåldern började jag bli riktigt attraherad av några olika killar. Jag kan inte direkt säga att det kändes konstigt eller udda att känna så. Men på något sätt förstod man ju att "det här är ju inte normalt!". Jag visste att killar ska ju bli attraherade av tjejer och tjejer av killar. Men jag blev bara attraherad av killar! Det var stundtals väldigt jobbigt. Jag "försökte" bli kär i tjejer, jag intalade mig att de tjejer som jag tyckte var trevliga också var attraherande. Helt random valde jag ut en tjej som jag blev "förälskad" i - utåt sett. Det var på nåt vis ett sätt att försöka intyga mig själv om att jag faktiskt var heterosexuell. Och att säga åt mamma att jag var lite "kär" i en tjej på skolan hjälpte ju mig också att "städa bort" alternativa misstankar mot att jag faktiskt var homosexuell.
Men ack så dåligt det fungerade! Jag blev aldrig attraherad av nån tjej. Det gick liksom inte - inte ens om jag riktigt försökte. Så jag slutade försöka helt och hållet och accepterade att "okej, jag är homosexuell" när jag var ungefär 13 år. Mina känslor för killar hade bara accelererat ju längre in jag kom i puberteten. Precis som heterosexuella killar fick jag sexuella lustar och fantasier tidigt i tonåren. Oj så problematiskt det var! "Jag är ju helt sjuk i huvudet!" sa jag åt mig själv flera gånger.
Både jag och mamma är kristna. Jag hade fått höra av både mamma och pastorer att homosexualitet är en synd. Ofta framställs homosexualitet också som en grövre synd - en synd som drar ned landet i skiten och som verkligen smutsar ner det. Ibland verkade det som att homosexualitet var den enda synden som fanns. Och här står jag - en grabb på 14 år och är attraherad av killar. Jag avskydde det. "Jag lever i en grov synd!" tänkte jag ofta. Jag blev tidigt deprimerad. Väldigt deprimerad. Jag berättade för mamma att jag var deprimerad - men jag berättade aldrig orsaken till min depression. Hela tiden låg homosexualiteten där och pyrde. Jag hade bestämt mig för att hellre dö än att berätta för någon att jag var homosexuell.
Så småningom började jag må bättre men det var forfarande jobbigt att (till exempel) sitta i soffan och se en snygg kille på TV när mamma också satt i soffan. Många såna situationer uppstod som tärde på mig. Jag visste ju också vad mamma tyckte om homosexuella. Jag visste att hon tyckte att det var en synd och att homosexuella är äckliga personer. Hon blev alltid irriterad när hon någon homosexuell på TV. Hon himlade med ögonen och/eller suckade eller fällde nån kommentar.
Ju äldre jag blev - desto mer längtade jag efter en pojkvän.
Jag hade ju hela tiden blivit matad med en färdig uppfattning och en färdig tolkning på Bibeln så jag gick helt på den linjen att homosexualitet är synd. Jag började gå ut på forum för att försöka förklara varför homosexualitet är synd. Min åsikt om detta var cementerad - den gick inte att rubba. Men så började jag faktiskt fundera på frågorna jag fick "hur kan kärlek mellan två vuxna människor vara synd?".
Samtidigt började jag känna att jag bara måste prata med någon om min sexualitet. Jag ville avslöja det för mamma - men det gick bara inte. Jag var otroligt nära att säga det flera, flera gånger - men det hände alltid nåt så jag slutade ut det. Ibland var hon irriterad på grund av mensbesvär och ibland hann jag helt enkelt inte "ladda upp" innan hon la sig. Det började pirra i magen och jag mådde dåligt när jag var 17 år. "Jag bara måste berätta det för henne! Det skulle underlätta sååå mycket!" Den tanken tänkte jag varje kväll i flera, flera veckor. Så en kväll när jag var 18 år bestämde jag mig: "Nu SKA jag berätta!". Mamma låg på soffan på grund av att hon hade problem med magen på grund hennes mens. Så jag tänkte att "nu kan jag sätta mig på fåtöljen bredvid och berätta" men så upptäckte jag att hon var sitt sura "mens-jag". Hon fräste för det lilla minsta. "Okej? aldrig att jag tänker berätta det nu" tänkte jag och gick på toa. Jag darrade så mycket att det var svårt att borsta tänderna när jag stod ovanför tvättstället. Jag var så laddad och så beredd på att berätta det. Men nu hade ju det där hindret kommit i vägen.
När jag försökte lägga mig gick det bara inte! Det var totalt omöjligt. Det gick inte att slappna av på något vis. "Nä!", tänkte jag, "nu skriver jag ett brev istället som jag kan lämna på stolen imorgon när jag går till skolan". Så jag skrev ett brev. Först hade jag bara tänkt skriva några rader - men det blev helt plötsligt ett helt A4. När jag hade skrivit färdigt tänkte jag ut hur jag skulle göra. Jag smög till jackan och stoppade ned brevet i fickan. Sen gick jag och la mig och somnade lättad direkt.
Dagen därpå vid frukosten kunde jag knappt hälla upp mjölken i tallriken eftersom jag skakade så otroligt mycket. Jag sa att jag var lite nervös inför skolan. Hehe. Jag skyndade mig att äta frukosten, tog på mig jackan och gick ut. Egentligen hade jag tänkt gå in igen och lägga brevet på en stol i hallen - men mamma låste dörren efter mig. Så jag fick lov att lägga brevet i brevlådan. Jag ville inte vänta - så jag ringde på igen och sa att det låg ett brev i brevlådan. Sen kutade jag. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb - så innan jag var utom synhåll ropade hon:
"Är det du som har skrivit det här brevet?!"
Jag ropade tillbaka:
"Ja, men det är ingen fara! Det är inget allvarligt!"
Och så gick jag runt hörnet. På vägen till skolan svävade jag. Det kändes som jag gick på moln. Minns knappt att jag gick till skolan ens. Det kändes som att jag hade sprättat upp en böld och när "varen" rann ut var det sååå härligt.
När jag kom till skolan kände jag mig sårad. Som att jag hade blottat mitt allra, allra innersta - min största hemlighet. Men det hade jag ju också gjort. Jag hann inte sitta länge i klassrummet innan en lärare kommer in och säger att jag har telefon. Givetvis förstod jag att det var mamma.
Jag minns inte exakt vad vi sa. Men jag minns innebörden av det hela: att hon tyckte att det var hemskt att jag hade fått bära på något sånt halva mitt liv, alldeles ensam. Och att jag hade mått så dåligt av det. "Det är inte lätt att vara människa" minns jag att hon sa.
När jag kom hem pratade vi inte så jättemycket om det. Jag sa att vi kunde prata mer nån annan gång när jag kände att det var dags. Sedan dess har vi pratat mer och mer om det. Varen har runnit ut och jag är i full gång med rengörningsarbetet. ^^ Vi har fortfarande olika syn på det - men hon dömer inte ut mig.
Vad kan man göra, liksom? Jag har aldrig varit attraherad av en tjej i hela mitt liv. Att ha ett förhållande med en tjej känns lika långt borta som det känns för en heterosexuell kille att ha ett förhållande med en kille. Jag blir inte attraherad av tjejer. :/
Jaha... nu har jag skrivit en liten biografi om min tidigare allra hemligaste del av livet. Vart jag ska publicera den eller om jag ska publicera den vet jag inte. Men nån gång ska jag väl komma ut på de sidor som jag surfar dagligen på.
Tack alla ni som läste det här! Biografin är förkortad en hel del så att folk ska orka läsa. Men jag fick med de viktigaste delarna om min "läggning" (tycker inte om orden "läggning" och "sexualitet", egentligen - eftersom det handlar om helt andra grejer).
P.S. Jag mår riktigt bra nu. Mamma har en jättebra sambo med stabil ekonomi och jag tror jag vet vad jag vill syssla med i framtiden (något inom psykologin/författare). Livet är underbart! D.S.
P.S.2. Jag tror att man kan förena tron på Jesus och homosexualiteten utan problem. Jag tror inte att Gud fördömer äkta kärlek mellan två människor. Finns många förklaringar till de bibelord som är emot homosexualitet - om man läser dom i sitt sammanhang. D.S.2.
P.S.3. Jag är inte feminin. Fråga bara mina polare. Jag tycker heller inte om feminina killar. Killar ska vara killar. En kille ska inte vara en tjej i en killes kropp. ^^ Om du har fördomar mot homosexuella lär dom sopas bort ganska snabbt om du träffar mig. Jag är precis som vilken annan kille som helst. D.S.3.
/Mikael
*EDIT*
Har även träffat en kille (första daten var i december 2007) som jag planerar att flytta ihop med. Han är världens underbaraste pojkvän.
Väldigt bra skrivet Mikael, du kan säkert bli författare för även om texten var relativt lång så tog den slut på nolltid.
Men vad jag också vill säga är att ditt mod är stort och jag är glad för din skull att du kunnat gör dig av med denna last.
Tragiskt bara att vi lever i en värld som fortfarande har svårt att acceptera att homosexualitet inte är en skum och sällsynt avvikelse.
Tack.
Jag tror faktiskt att homosexualitet, i stort sett, är ganska accepterat. Men eftersom jag nyligen har kommit ut är jag inte så säker. En av mina barndomspolare tog lite avstånd från mig när jag berättade. Han skulle "umgås mindre" med mig...
Så visst har det varit lite småjobbigt perioden efter man kom ut. Men många har det mycket jobbigare. Finns ju de som blir utkastade ur familjen. :/
Jag har själv en bunt HBT-vänner, och jag tror vi är rätt öppna här i norden. Dessvärre är det ännu inte så accepterat i andra delar världen, men norden är ju framstående i många områden
Jag är säker på att du mår galet mycket bättre efter att ha kommit ut!
Patrick
Producer@DICE
Jag har aldrig förstått det logiska med diskriminering. Att utfrysa/förolämpa, etc etc... på grund av hur någon är. Till exempel svarta människor. Det är ju verkligen sandlådenivå med diskrimiering.
Jag menar... hur logiskt är det? Svarta människor och homosexualitet är annorlunda saker, visst. Men so what? Alla människor är olika. Går inte gradera våra olikheter.
Hur än jag försöker filosofera förstår jag inte hur man kan utfrysa någon på grund av vad den personen är. Jag förstår inte att vuxna människor gör så.
Märkligt. Och om det är en synd enligt Bibeln så är det enbart mellan mig och Gud så länge jag inte skadar någon. Det är mitt liv. Tyvärr är det väldigt vanligt att plocka stickor ur folks ögon.
http://www.holycow.se/index.php?viewserie=20
Hehe... Jesus sa många kloka och roliga saker. ^^
Hur som helst. Öhm, ja... det var det jag hade att säga.
Som jag brukar säga: Knulla vem fan du vill så länge personen är 15+, och frivillig. Har inte med mig eller någon annan att göra.
Enda jag har mycket svårt att respektera är religion men där ser jag lite på saken på samma sätt: Tro på va fan du vill så länge du inte försöker trycka på din tro på andra genom förbud mot diverse saker, t.ex. abort osv.
Men hursomhelst gött moss att du kom ut!
Edit: Dock tycker jag mig minnas en diskussion om Homosexuella och religion på forumet, fast det var nog med EliasN och inte dig, som var väldigt negativ mot homosexuella från den religiösa delen av debattörerna.
Varning, ovanstående text kan innehålla särskrivning.
Edit: Dock tycker jag mig minnas en diskussion om Homosexuella och religion på forumet, fast det var nog med EliasN och inte dig, som var väldigt negativ mot homosexuella från den religiösa delen av debattörerna.
Som sagt skrev jag varför det var en synd enligt Bibeln när jag trodde att det var en synd enligt Bibeln.
Nu vet jag bättre.
Rekommenderad läsning:
http://web.telia.com/~u74402809/
För att summera ungefär hur mycket dom flesta heterosexuella bryr sig om folk är gay eller inte så när jag läste det så kände jag mest hur jävla jobbigt det lär ha varit att berätta något sådant för sin morsa.
Men det jag störde mig på var bara: "Åh nej, religion"
Vad homosexualitet beror på kan ju vara vad som helst , säkert någon obetydlig förklaring.. men grejen är ju den att ingenting spelar någon roll poängen är ju bara att man är lycklig.
Jag tycker inte om religion dock :/ Organiserad religion är skrämmande
För mig är inte relationen med Jesus en religion. Det är en mycket enkel relation. Om jag inte hade kunnat snacka med Jesus vet jag inte vad jag hade gjort. Han har varit så enormt stort stöd!
Det hände ofta att jag var lite småsur på Gud och undrade varför just jag blev som jag blev. Jag grälade, snackade, argumenterade osv med Jesus och alltid fick jag bara frid.
Det kändes liksom "var lugn bara! det är ingen fara! vila... slappna av" och så kände jag ett övernaturligt lugn som bara Jesus kan ge. Så ja... utan min "religion" (läs relation) hade jag mått myyyycket sämre än vad jag faktiskt gjorde.
Organiserad religion skrämmer mig med.
Fruktansvärt bra, och sen måste jag beundra din styrka. Du stod på dig och tar den plats du förtjänar, med oss alla andra "människor".
Därför jag inte är religös, är just därför att man inte får vara så fritänkande och liberal som man kan tro. Homosexualitet; och? Lesbisk; och? Utvecklingsstörd; och? Samma resultat hur man än vänder och vrider på det; människor
Alla har vi lika värde och det är kul att du vet det. Mindre kul att endel andra inte accepterar det. Känn dig inte ensam, du har hetro-allierade. *fniss*
"Danger gleams like sunshine to a brave man's eyes" - Euripides
Edit: Dock tycker jag mig minnas en diskussion om Homosexuella och religion på forumet, fast det var nog med EliasN och inte dig, som var väldigt negativ mot homosexuella från den religiösa delen av debattörerna.
Som sagt skrev jag varför det var en synd enligt Bibeln när jag trodde att det var en synd enligt Bibeln.
Nu vet jag bättre.
Rekommenderad läsning:
http://web.telia.com/~u74402809/
Det är fortfarande en synd att vara bög enligt bibeln, även om du gått ut med det.
Men sen ska man inte klaga. Bara bra att en till person kommit till insikt att det kanske inte är så smart att leva efter en gammal bok som några personer suttit och diktat ihop efter eget behag.
Läs länken så får du reda på varför det inte är en synd enligt Bibeln.
En gammal bok? Nej... skaffa dig kunskap. Bibeln är uppbyggd av väldigt många olika saker. Bland annat vittnesuppgifter från Jesu tid. Den är även uppbyggd av brev som man har hittat.
Det enda jag ser i länken är en präst som insett att det som står i bibeln kanske inte är så smart.
Och jag vet inte med dig, men Jesus-tid var omkring år noll och i mina ögon är det rätt längesedan == gammal bok. Att boken sedan är sammansatt av många olika (ihop)diktade texter, medför inte att det inte är en bok. Skriver jag en diktsamling, får den tryckt och utgiven så är det en bok, även om det är massor olika författare som skrivit varje dikt.
Det enda jag ser i länken är en präst som insett att det som står i bibeln kanske inte är så smart.
Då har du inte läst allt. Han förklarar varför det står som det står om homosexualitet i Bibeln.
Klart att Bibeln är en bok. Men det är inte "bara en gammal bok". :/ Du är väldigt respektlös må jag säga.
Det enda jag ser i länken är en präst som insett att det som står i bibeln kanske inte är så smart.
Då har du inte läst allt. Han förklarar varför det står som det står om homosexualitet i Bibeln.
Klart att Bibeln är en bok. Men det är inte "bara en gammal bok". :/ Du är väldigt respektlös må jag säga.
Jag skulle inte vilja påstå att jag är respektlös, bara realist. Jag har respekt för människor, du ska ha respekt som vågar gå ut med att du är bög i en så konservativ, social krets.
Att visa en bok respekt känns dock riktigt fånigt. Nu kan det ju vara så att anhängare av boken känner sig kränkta om jag talar illa om boken, men då får det vara. För en bok är bara en/några människors tankar och man kan inte tycka likadant som alla människor här i världen.
Jag fick i helgen reda på att min brors barndomskompis hade "kommit ut ur garderoben". Han är 20 år nu och han har förstått att han var homosexuell sedan 11-års ålder. Under hela denna tid hade han hållt det hemligt. Hur som helst - Jag tycker det är sjukt modigt av han att kunna säga det till alla sina kompisar! Sånt mod beundrar jag. Dock hade han en idiot till "kompis" som sa "från och med nu upphör vår vänskap", vilket är helt tokigt! Men som tur var accepterade alla andra hans vänner det.
Mjo... sånt är jobbigt. När folk i ens närhet inte förstår. Nu på 2000-talet borde vi förstå att homosexualitet egentligen inte är något negativt. Och även om det skulle vara det så ska man ändå inte bry sig i andras liv.
"Att komma ut är lika jobbigt som skönt" brukar jag säga. En av mina polare var väldigt "anti". Han sa nästan upp vänskapen. Men sen när vi umgicks igen upptäckte han att jag var samma gamla vanliga Mikael. ^^ Så jag tror nog att han har ändrat sig en hel del.
En annan polare har varit jättepositiv hela tiden. Han frågar hur det går med kärleken och såna grejer lite då och då. ^^
Han som sa upp vänskapen med din brors barndomskompis visade tydligt hur omogen han är. En sån person skulle jag ändå inte vilja vara polare med. Bara skönt att han blev bortgallrad.
