Smashing Pumpkins är tillbaka
Zeitgeist har poppats friskt i bilen den senaste veckan, Smashing Pumpkins senaste platta efter sju år under radaren. Det är en sådan skiva som inte påverkar en alls på första genomlyssningen men ju mer du lyssnar destu växer den. Först hittade jag ett par spår, först fastnade sjuan (United States) tätt följt av nian (Bring the Light), som fått agera väckarklocka när jag kört till jobbet varje morgon. När den drar igång igen efter ett lugnt parti i mitten får jag ståpäls.
Till skillnad från den förra skivan som kunde avnjutas på låg volym, nästan som en viskning, gör sig sig denna bäst så högt som möjligt. Det är dock en rejäl ljudmatta i varje låt så har du lätt att bli trött i öronen lär du inte palla mer än ett par låtar i sträck. Gillar du deras tidigare material lär du inte bli besviken.
Mm, Bring the Lights är snuskigt bra. Så jäkla irriterande att de spelar samma dag som jag kommer hem från utlandet. Insläpp 1930, landar enligt tidtabell 1930 på Arlanda. Vettefan hur jag ska göra.
Smashing har alltid gjort bra musik, men jag har svårt för Corgans röst. Inte nog med att han, enligt min smak, inte är värst bra på att sjunga, rösten irriterar mig, jag kan inte förklara varför.
Tacka vet jag Chris Cornell / Audioslave. Lyssna på Shape of Things to Come från CDn Revelations - och rys.
Corgan har speciell röst, antingen älskar man den eller hatar den... på samma sätt som med Jocke Bergs (Kent). Cornell har jag småsvårt för, känns som han pressar rösten så mycket.