Första gången

De säger att man alltid kommer ihåg första gången. Möjligt, jag är helt säker på att jag inte kommer ihåg första gången jag åt en knäckebrödmacka med kaviar. Den var säkert god, men minnesvärd var den ta mig tusan inte. Första gången jag spelade däremot! Oj oj. 1973 som sagt... (Nu kommer det ett sånt där flimmer som det alltid gör i film. Jamen föreställ er, lite fantasi har ni väl?!)

Jag var åtta år gammal. Dagen innan hade vi varit på utflykt med skolan i stora staden, Stockholm. Extremt spännande. Så den här morgonen hade jag bestämt mig; jag skulle tillbaka. Innan jag gick till skolan tog jag mina samlade besparingar (Vis av lärdomen från några år tidigare då jag köpte godis för min storebrors alla besparingar. Aga var tillåtet på den tiden, och oj vad tillåtet det var på mig den dagen), stoppade i fickan och smög iväg. Jag tror jag klarade mig i skolan fram till lunch. Vi kanske till och med slutade då, det kommer jag inte ihåg. Men JAG slutade i alla fall. Sprang till bussen i Huddinge (Nej, jag fick inte åka den bussen ensam när jag var så liten), åkte upp till Högdalen och tog tunnelbanan in till staden (Nej, jag fick ABSOLUT inte åka tunnelbana, min lilla parvel), hoppade av vid Slussen och tog färjan över till Djurgården (Är du ute på sjön vid din ålder din minipsykopat, det får du ju inte!!) och... kom inte längre.
Utanför Gröna Lund, som ligger precis där färjan stannar, fanns det på den tiden en stor spelhall. Jag vette tusan vad det var för spel på den tiden, men kanske ett flipper eller två, och helt säkert en våg (Jo... man gick på nöjespark och vägde sig som underhållning. Ganska patetiskt) en sådan där "Starke Adolf" maskin men två handtag man ska klämma ihop och se hur stark man är, och utan tvekan en hög maskiner med gripklo man kan stoppa in pengar i för att se klon totalt misslyckas med att plocka upp någonting överhuvud taget.

Men jag såg inga av de sakerna. För längst fram stod Maskinen. Precis vid dörren. Svart och stor låda... på toppen där det normalt sitter en joystick, satt dubbla kulsprutor, precis som det ser ut på en Sopwith Camel (Jag läste mycket Biggles på den tiden, hade en hög flygplansmodeller). Mina ögon blev stora som väldigt små tennisbollar. Ni vet när man ser en riktig snygging (Man, kvinna, cockerspaniel, allt efter er personliga smak) Hur allt går i slow motion? Hur man får tunnelseende, springer rätt in i lyktstolpar och korvgubbar, och inte ens märker hur man helt plötsligt badar i dagsgammalt korvspad, med lagerblad i håret?

Så stod jag... Dömd. Kär. Nå, inget att göra. Fickan full av småpengar och en maskin med ett litet fack precis avsett för att ta emot småpengar. Jag började spela. Det var extremt simpelt. Ett flygplan flög från vänster till höger, du skulle sikta med kulsprutorna och fick poäng om du träffade. Jag tror man hade 60 sekunder för varje spel, och så fick man poäng. Det var nära på omöjligt att missa, men det gjorde ingenting. Där stod jag i timmar. Spelade själv, tittade på när andra spelade... spelade igen. Tiden existerade inte längre.

Det gjorde däremot plånboken! Se nu... Se framför er: En åttaårig parvel utanför Gröna Lund.
Några timmars resväg hemifrån.
Titta ner i fickan, och upptäcka att han inte har pengar nog att ta sig hem.
Se nu... den darrande underläppen. Den flackande blicken som blir vildare och vildare av desperation. Se hur den åttaårige parveln helt plötsligt upptäcker hur kissnödig han är! Ser ni alla det nu?

Bra, då slutar vi där. Imorgon natt får vi se om han kommer hem helskinnad eller om han dog där på Djurgården, fast i en inkompetent klomaskin.

#blogg