Varför är bara strategispel fläskiga numera?
Jag har alltid hänförts av stora, öppna spelmiljöer. #Duke Nukem 3D-banan som börjar i en ravin och slutar med att du ska simma ner i en kraschad skyskrapa, som ett exempel. Spelen tycktes vara på väg dit, med #Half-Life och #Unreal men någonstans på vägen verkar det som att ultravässad grafik var viktigare för upplevelsen. Jämför de första #Doom-spelen med nummer tre, från stora öppna stadsdelar till klaustrofobiska gångar.
Visst, det går att göra stora banor i stil med #Serious Sam men det är inte det jag är ute efter. Jag vill tappa hakan när jag ser hur stort allt är, och inte riktigt veta hur jag ska tackla utmaningen. Episoden i #Half-Life 2 när du klättrar och pangar under en bro lyckades hyfsat bra. Sista klätterutmaningen i #Prince of Persia likaså. De ända spel som blir större och fläskiga i nuläget är strategispelen, varför är det så?
Du glömmer bort simulator genren, Armed Assault, FSX och alla andra flygsimulatorer. Samtidigt håller jag med, får hoppas på att Crysis råder bot på detta. Oftast blir dock spelaren inlåst till ett skriptad del av en större värld där om man går utanför den tänkta spelplanen händer det ingenting. Måste passa på att lyfta fram Enemy Engaged Comanche & Hokum där man faktiskt lyckades skapa en gigantisk spelplan och där kriget utspelade sig på hela den gigantiska spelplanen oavsett om spelaren faktiskt deltog eller inte.
True, det var ett par tillfällen som var riktigt maffiga. Ack för sällsynt bara