Den missade leken

När jag var en liten palt gick jag och två vänner till dagmamma efter att skolan, till skillnad från många andra som trängdes på det lokala fritidset. Eftersom det saknades tv-spel fick vi använda vår fantasi och de lådor med He-Man- och Action Force-gubbar som fanns i källaren. Problemet var att lekarna var färskvara och oftast uppfanns nya varje dag, ofta utklurade på vägen till hennes villa. Allt var frid och fröjd, jag tror inte vi bråkade en enda dag under de åren.

Problemet kom dock när man hade fått i sig en för hög dos av den bacillflora som ständigt utvecklades på rastgården. Barn är äckliga. Efter en vecka hemma var man helt osynkad med vad som var latjolajban och det kunde ta någon dag eller två innan man var i fas.

Det är något jag känner igen i mitt spelande, eftersom det inte är lika frekvent som när läxor var det enda som stoppade från att rädda världern om och om igen. Jag hinner inte lägga ner lika mycket tid på att finslipa sikte och plugga kartor, i den kreativa smältdegeln #Day of Defeat: Source blir det att lära sig nya banor varje gång. Då blir det gärna att något säkert dras igång, som #Counter-Strike där varenda vrå sitter i ryggmärgen, eller så spelar jag bara på demoservrar för #Unreal Tournament 2004, som bara kör banan Rankin och erbjuder hyfsat färskt motstånd.

I rak motsats till det har jag faktiskt börjat spela #World of Warcraft, trots ett par förklädda hattexter från förra året. I mitt jobb reser jag mycket och istället för att sitta och surfa på MySpace eller YouTube i timmar har jag spenderat tiden i [[Azeroth]]. Det är faktiskt riktigt trevligt när det ska väntas på någon flygplats eller på ensamma hotellkvällar. De publika trådlösa nätverken börjar faktiskt att mogna och jag ser fram emot när hela Sveriges yta täcks av luftburna ettor och nollor. Inte bara för World of Warcafts skull. Så beroende är jag inte. Än.

#blogg

Tack, det värmer. Och det har nog blivit ett par nostalgi blogginlägg