Hålla handen
Det här med känslor och spel är en svår sak. När jag var i tonåren med känslorna utanpå kroppen så kom jag på mig själv med att tvinga fram reaktioner i spelsammanhang. Men i efterhand så brydde jag mig inte nämnvärt om att Aeris blev spetsad. Sorgen låg snarare i att jag levlat upp henne och nu fick jag inte skörda frukterna av mitt slit. Lite surt.
Jag tror inte att jag är ensam om åsikten av att äkta lidelse i spel är sparsmakat i jämförelse med film och litteratur. Vad beror det på? Stolpiga manus och avgrundsdjupa klichéer är det enkla svaret - och till viss del stämmer det. Men samtidigt har jag upptäckt en känslofylld aspekt där spel är den solklara vinnaren. Det handlar om att beskydda.
Ico var en banbrytare i sammanhanget. Hux flux var det viktigare att ta hand om någon annan än sig själv. Det var en ovan känsla efter att ha spelat enligt själviska förutsättningar ända sedan Mario hoppade över sin första goomba. Syftet var visserligen att rädda Peach men på samma gång handlade det inte om att hålla Peach i handen. Hon satt, som bekant, redan i skiten.
Men Ico tog Yordas hand i sin och gav spelarna någon att bry sig om. Det var minst lika viktigt, om inte mer betydelsefullt, att hålla ett extra vakande öga på Yorda. Hon hade inte styrkan att klara sig själv och vår beskyddarinstinkt var omedelbar. Filmer och böcker kan aldrig locka fram samma reaktion eftersom vi där aldrig kan styra händelseförloppet.
Och historien har upprepat sig själv. Leon skyddade presidentens dotter i Resident Evil 4, i Ninja Theorys Heavenly Sword ömmar Nariko för den traumatiserade och egensinniga Kai och om ett par månader kommer samma utvecklare låta Monkey att göra allt för att beskydda Trip i framtidsdystopin Enslaved. 2010 är det helt enkelt mer rätt i spelvärlden att bry sig om någon annan snarare än att hjärndött slakta fiendearméer.
Och skillnaden är så barnsligt enkel att vi håller vår prinsessa i handen istället för att jaga henne från slott till slott...
[ia=22197; large]
En Bamseponny av folket
