Dr Robotnik besegrad!

Äntligen har Dr Robotnik (Eggman) fått det han förtjänar och jag kan nu sammanfatta mina intryck för vad som är det bästa Sonic-spelet sedan 16-bitseran. För det råder det i mina ögon inte någon som helst tvekan om att det är. Nu har jag självklart inte spelat igenom samtliga titlar med den blå igelkotten i huvudrollen som släppts sedan Sega var den häftigaste aktören på konsolmarknaden, men jag har tagit mig igenom tillräckligt många för att kunna säga det med säkerhet och det lustiga är att allt det krävdes var att gå tillbaka till sina rötter.

Det är lustigt hur ofta det är det smartaste en utvecklare kan göra när de skapar ett spel, speciellt när de arbetar med en serie med anor. Ofta så tycks det som att de känner en press på sig att vara så nyskapande att de helt fokuserar på det istället för att få grunderna rätt och att inte få grunderna rätt är ju lika illa i spelutveckling som husbygge, eller vad du än må ta dig an. Nåväl nu ska jag kanske inte gå in på mina teorier kring hur man skapar ett bra spel utan helt enkelt säga vad jag tycker om Sonic 4.

I stort är jag som sagt väldigt nöjd med det. Det är ett sidscrollande plattformsspel i i hög fart precis som Sonic ska vara. Du springer, rullar, hoppar, studsar på studsplattor, skjuter iväg dig med flipperpaddlar (heter det så? ^^) och allt annat som hör till. Några nya trick finns också som jag antar har slängts in för att fylla nyhetskvoten men de gör inte särskilt mycket för att bidra till en bättre spelupplevelse - snarare tvärtom. Den målsökande attacken som inte bara hjälper dig att tillintetgöra fiender utan även nå studsplattor och svårtillgängliga platser är helt okej när den fungerar som man vill att den ska fungera, men tyvärr är den synnerligen oberäknelig och lockar ofta fram frustration.

Sonic 4 har också den där hemska tendensen som många moderna titlar har nämligen att spela sig självt. Många gånger hoppar du på en studsplatta och sen är det bara att följa Sonic när han studsar kors och tvärs, rullar runt i en loop, glider längs med en linbana innan du till slut får styra själv igen. Det ser onekligen imponerande ut men det hade helt klart varit roligare om jag fått göra de där imponerande konsterna själv. Kanske är jag bara en gammal nostalgiker som tänker så?

En sista negativ sak måste jag ta upp också och det är att jag tycker att det är väldigt inzoomat alltihopa. Det hade inte varit något problem i ett vanligt plattformsspel men eftersom Sonic är så pass snabbt så blir det lätt ett problem när man inte ser vad som kommer. Resultatet för mig blev att jag ofta spelade väldigt långsamt, det vill säga jag masade mig fram i maklig fart istället för att låta Sonic få upp lite tempo i benen eftersom jag annars riskerade att springa in i något som jag inte hann se. Så lite mindre zoom till nästa del vore trevligt.

Nu har jag ju tagit upp väldigt många negativa saker, men de är egentligen bara mindre saker som bara hindrar spelet från att vara fantastisk. Det är absolut inte någonting som gör det ospelbart. Sonic 4 är en mycket trevlig bekantskap och jag kan verkligen rekommendera det till alla som saknar den gamla "goda" tiden innan 3D-grafiken tog över. Känns verkligen positivt att #Sonic Team och #Sega har tagit till sig av kritiken de fått i anslutning till varje nytt Sonic-spel och vågat ta några rejäla kliv tillbaka för nu har de äntligen gett sin maskot en chans att ta sig in i gamerhjärtat hos en ny generation.

Så ja nu återstår det som vanligt för mig att välja ett nytt spel. Mycket tyder just nu på att det blir #Heavy Rain som jag tar mig an härnäst. Det lär ju passa utmärkt nu när höstmörkret trycker på allt mer, men det finns ju så mycket där i backloggen att välja på :/

#blogg

SNES rulade kanske och hade kanske bättre spel, men de var fan inte häftiga... att göra barnvänliga varianter av Mortal Kombat diskvalificerade dem från den titeln... SEGA does what NintenDONT helt enkelt