Frustrerande spelögonblick #6 -- Doom II
Frustrerande spelögonblick
Under mina år som obotlig spelfanatiker har jag lirat igenom hundratals och åter hundratals spel till alla möjliga format. Vissa spelögonblick har varit mer frustrerande än roliga dock, och några sådana tänkte jag lista här. Listan fylls på löpande alltefter jag kommer ihåg gamla störiga minnen och är alltså based on a true story. Förhoppningsvis kan du relatera, men antagligen inte.
Frustrerande spelögonblick #6: Doom II & de djävulska nycklarna
Det är naturligtvis svårt att underskatta betydelsen Doom I och II haft för FPS-genren. Spelen damp ner som en bomb i spelvärlden och har en legacy mer svårdödad än anthrax-bakterier från helvetet. Men ett problem jag alltid stört mig på är de förbaskade nycklarna som krävs för att gå in i vissa dörrar i spelen! "Pussel" av detta slag var inte ens bra för 15-20 år sedan, och det är ett helt obegripligt designval som endast tjänar till att sakta ned spelupplevelsen istället för att bibehålla det maffiga tempot.
Doom I var okej på denna punkten, men i tvåan tar utvecklarna nyckeljagandet till en helt ny nivå. De betydligt större banorna resulterar ofta i frustrerat springande fram och tillbaka för att hitta rätt nyckel till rätt dörr, och ofta fastnar man hårt och länge för man helt enkelt missat någon liten detalj mitt i allt råröj. Mitt senaste försök att orka igenom Doom II:s nyckelhelvete (det är verkligen Hell on Earth, som undertexten lyder!) skedde förra sommaren. Då slet jag mig igenom bana efter bana, men till sist var det varken feta bossar eller horder av gröna marsianer som besegrade mig utan en sjukt stor utomhusbana mer svårnavigerad än labyrinten på Kreta.
Exempel på hur en genomsnittlig Doom II-karta ser ut
Vad FAN!?!!?!?!? blev det väl valda uttrycket då jag såg mappen och de löjligt välgömda nycklarna framför mig. Jag gav upp, avinstallerade spelet och förträngde det från kropp och själ. Men inte ens det lyckades jag med, för nu sitter man här igen och är sugen på lite Doom II.
Man kan säga att jag har ett frustrerande spelögonblick bakom mig, såväl som framför mig.
Uncanny vad bra jag känner igen mig i din beskrivning, även jag som är lika envis som en förkylning, gav upp på den nivå du beskrev.
Men i Augusti månad detta år, spelade jag hemma hos en polare Doom II på hans Xbox360, Och gled igenom den nivån utan problem. Svängde fel högst 3 gånger men sen var jag i mål.
Känslan kan beskrivas som om Atlas kastat världen av sina axlar och sträckte på sig och vältrade i den friska havs luften.
Nu har jag bara ca 14 spelrelaterade hinder kvar, Tror jag ska ge mig på Star ocean: till the end of time, snacka om att pressa på tålamodet!.
"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett
Doom 2 är utan tvekan en av mina absoluta favoriter bland PC-spel. Trots det kan jag inte annat än att hålla med om att det kan vara rejält frustrerande att navigera runt de enorma labyrinterna till banor och leta nycklar. Till skillnad från dagens spel får man ingen vägledning utan det är upp till en själv att hitta rätt.
Men blir frustrationen för hög har man ju alltid idclip att förlita sig på.
Traveller:
Star Ocean 3 är ju fantastiskt! Åtminstone tyckte jag det för ~5 år sedan, och jag är faktiskt lite sugen på att spela det och tvåan (ännu bättre!) igen.
Kul att det är fler än jag som stört sig på detta. Själv skulle jag dock aldrig fuska, Fairfax! Tar ju bort allt det roliga tycker jag.
Min dödsfiende:
Doom? Socialt? Näää!
Fantastiskt!!!!! inte mitt ordaval.
Skulle leta koppar i en grotta relativt tidigt i spelet och varenda fiende hadde ihjäl hela mitt party!, och expa någon annanstans gick inte på grund av spelets linjäritet!.
Brodern min gav inte upp utan kom så långt till slutet?, Där mötte han "änglar" som fiender och även de var ca 200 lvls över han själv, tack och adjö!.
Det bästa jrpg´et enligt mig är Dragon Quest 8: Journey of the cursed king.
även suikoden V gav jag mig på men la av sådär 3/4 in.
"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett