Defender of the Crown

Dags att skriva om ett spel jag minns från min barndom och det här tror jag faktiskt att väldigt många kommer ihåg. Jag tror nämligen att i princip alla som höll på med gejming i någon form under andra halvan av 80-talet har stött på Cinemawares #Defender of the Crown som var deras första och förmodligen även deras mest framgångsrika titel. Som de flesta populära spel på den tiden släpptes det till i det närmaste alla tillgängliga plattformar (det här med multiplattform är knappast något nytt påhitt) och alla har nog sin personliga favorit. Själv tog jag mig an det på Commodore 64 eller tog mig an är kanske att överdriva då jag inte var mer än 6-7 år när jag försökte spela det första gången utan någon större framgång. Själv kom jag inte mycket längre än att jag fick skjuta en del katapult och fäktas litegranna, men särskilt mycket landmassa lyckades jag inte ta över och det var ju det som var målet. Jag fick istället se på och fascineras över när min storebror spelade och sakta men säkert tog kontrollen över de brittiska öarna.

Spelet utspelar sig i medeltidens England där du till en början måste kämpa mot de elaka normanderna som försöker knipa åt sig kontrollen över landet. Du kan göra det genom att belägra deras borgar med katapulter, strida på öppet fält, utföra räder på deras ägor eller rädda en prinsessa i nöd. Skulle det behövas kan du också ta hjälp av allas favorittjuv Robin Hood. I takt med att du blir mer framgångsrik kan du rekrytera en större arme som gör att du kan ta över fler territorier, osv.

Upplägget låter kanske enkelt idag och likt i princip alla spel som släpptes under 80-talet så var det också det. Jämför du det däremot med sina samtida konkurrenter så bjöd det däremot på ett djup som gjorde att det stod ut över mängden. Det är inte ett rent arkadspel utan bjöd på action och strategi, må vara i små doser men dock så pass mycket att det var speciellt. Detsamma kan sägas om grafiken som verkligen var något utöver det vanliga, men som självklart inte skulle vara något att hänga i julgranen idag. Nu fick jag inte uppleva det till Amiga där det var som snyggast förrän några år efter det släppts och nivån höjts något snäpp, men redan till C64 var det så pass snyggt att jag som den lilla pojkspoling jag var blev rejält fascinerad. Det var ju trots allt ett spel om riddare där riddarna verkligen såg ut som riddare - bara en sån sak

Som alltid är det svårt att jämföra spel från olika tidsåldrar och det kan vara direkt förödande att försöka återuppleva sina minnen genom att ta sig an dem på nytt i vuxen ålder. Det brukar ofta resultera i att ens minnen förstörs eftersom man inser att det verkligen inte var bättre förr, eller snarare att det enda som var bättre förr var att man var oförstörd och tyckte att saker och ting var roligare och mer fascinerande. Vissa spel åldras också sämre än andra och tyvärr tror jag att Defender of the Crown är ett typexempel på ett spel som inte åldrats alltför väl. Därför ska jag själv inte se på filmen nedan som tar dig igenom spelet på under 10 minuter (spel var verkligen inte längre förr, bara svårare), men är du nyfiken på vad som fick höga betyg när det begav sig så är det bara att spana in den.

#blogg