Ansiktsbokens förbannelse
I’m tawkin bout Facebook.
Jag och Fredrik brukar ha en trevlig tradition. Vi går in på Facebook ibland på kvällarna, och skrattar högt och ljudligt åt folks statusuppdateringar. Det är roligt. Man skulle kunna kalla det för mobbning, men vi kallar det inte för det. Vi kallar det för ”sånt som människor egentligen tänker men är för PK för att tillåta sig att tänka”.
Vad skrattar vi åt? Människors liv (och således även vårat eget, men det känns inte som en nyhet för oss).
Vi skrattar åt tanten som jag är vän med, som jag inte riktigt vet hur jag är släkt med, åt hennes virvelfrisyr och intagandet av alkohol i alla partybilder.
Vi skrattar åt de tre små grisarna och dess skrytsamma dagliga ”snälla, säg att jag är bra”-statusuppdateringar. Den ena som tränar, den andra skryter med barn och den tredje som bara är sjuk.
Vi skrattar åt Henning och Hoppi. Fastän de bara är katter.
Vi skrattar åt det frekventa användandet av ”spåkulor” och andra vägledande applikationer, samt människors personliga hobby-hippie-kommentarer.
Samt över människor som väljer att tjafsa offentligt, klockers!
Antagligen kommer vi att försvinna ner i helvetets sjunde nivå, men enligt kristna fanatiker kommer vi troligen att få lift dit ändå. Det är det värt, jag skyller på Facebook.
[ia=24677; large]
