Spelet som får vuxna män att gråta
En gång sa Hironobu Sakaguchi att han ville få "spelarna att gråta" till Lost Odyssey. Jag vet inte hur det blev med den saken men jag kom, inte helt osökt, att tänka på citatet när jag spelade Super Meat Boy igår kväll.
Att spela den titeln är lite som att dö. Om och om igen. Av en timmes speltid är säkert 58 minuter ren och skär tortyr. Ändå fortsätter jag. Hemligheten är att de få glada ögonblicken är bättre än de flesta minuter jag har upplevt i spelväg. Därför fortsätter jag. Därför håller jag på att bli galen.
Ikväll är det jag som blir vegetarian. Varje kväll tänker jag lira Valkyria Chronicles, Ghost Trick, Spare Parts eller något annat. Ändå slutar det med att jag sitter där med köttpojken.
[ia=24726; large]
Hatkärlek i sin köttigaste form.
En Bamseponny av folket
Jag grät flertalet gånger under Lost Odessey. Det är faktiskt det mest tår framkallande skrivna spelet någonsin. Och när ******** dör i Planescape Torment, Och när Glottis och Manny ************ i Grim Fandango.
Känner samma sak som för Meatboy som för VVVVVVV ( +- något V ).
"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett
Lost Odyssey har helt klart scener som är rätt starka.
Den jag kommer ihåg på rakarm är när
huvudkaraktären, som är odödlig, hittar sin dotter som han trodde dog vid väldigt tidig ålder. Hon ligger på dödsbädden när han hittar henne och de har någon minut tillsammans innan hon dör.