Sista avsnittet av Lost.
Igår såg jag det sista avsnittet av Lost. En serie jag följt slaviskt, slutat följa tvärt och påbörjat igen. Många gånger. Värst var de två sista säsongerna där avbrotten varit kvartalslånga. Och självfallet den tredje, där allt började spåra ut ordentligt.
Nu känner jag en stor tomhet. Det är över. Som väntat blev jag inte särskilt mycket klokare och jag är faktiskt nöjd med det. Jag behövde inte få svar på vad ön egentligen var, vilken verklighet som var den riktiga och hur fasiken de började resa i tiden. De sista fem minuterna, som enligt författarna funnits färdigskrivna sedan piloten, dög. Jag fick nästan en liten tår i ögat. Kryptiskt och samtidigt självklart. Lyckligt och samtidigt tragiskt.
Jag ääääälskade Lost. Följde det också slaviskt varje vecka. Vänta till sent på kvällen när alla hade gått och lagt sig för att inget skulle störa. Jag gjorde ett event av det, och jag älskade det.
Sen i slutet av ett av deras långa avbrott, precis innan det skulle börja igen, så körde jag ett Battlestar Galactica maraton som förändrade allt. BSG satte en helt ny standard av vad jag vill se och uppleva i serier. När Lost började igen kändes allt så tunt, så påklistrat, så... fake. Jag kom liksom inte förbi det och kunde inte njuta av sista säsongen alls.
I'm a snake, follow me!
Blir den bättre andra gången? Jag blev impad hur de knöt ihop den lilla påsen med stenarna.
Sidenote: hur kan en sådan stor serie ha så konsekvent dåliga specialeffekter. Ibland brädades den ju nästan av Star Trek.