Reflektion: Milsim 2001-2011

Ish
Medlem
Reflektion: Milsim 2001-2011

*milsim = militärsimulator

När jag var 13 köpte jag ett datorspel som hette Operation Flashpoint. Det hade en läcker boxart och involverade ett scenario där kalla kriget bröt ut, och inte alls var så kall. Jag är född 87 med föräldrar som var unga när ryssen stod och stampade i öst - när Sverige hade ett invasionsförsvar som motsvarade en åttondel av befolkningen. Så det kanske inte är någon slump att min fars intresse för militärhistoria smittade av sig. Jag var aldrig imponerad av alla spel där man sprang runt med till synes oändligt ammuntion och dödade några hundra man på ett par timmar. - Det är inte så det går till. Det är aldrig så det har gått till, och det är aldrig så det kommer att ske.

Operation Flashpoint är nog det spelet som på ett vuxet med ändå oskyldigt sätt förklarade vad krig innebar för mig. Du är inte en hjälte för att du dödade 500 nazister under andra världskriget. Du var bara en jävligt tursam jävel! Krig i sin renaste form går ut på att politiker med en fot i graven och den andra i röven inte kommer överens med en annan politikers åsikt. Detta resulterar i en kukmätartävling i form av krigföring. Och vilka är det som får ta motståndarens egokuk i röven? Är det den politiska motståndaren? Inte en chans. Det är landets unga människor som blir kallade till att göra det politikerna är rädda för. Jag har fullkomlig respekt för alla som någonsin slagits i ett krig. Jag har dock betydligt mindre respekt för motiven bakom dem. Detta inkluderar även svenska krig.

När man attackerar någon för egen vinning är det inneboende fel.
Men när någon attackerar. En själv, sitt land eller ens åsiker - då jävlar ska man ha rätten att försvara sig! Problemet är ju att eftersom alla har sina åsiker och värderingar så kommer det alltid finnas folk som inte kan acceptera andras åsikter. Krig bryter ut.
Ofta verbala, ibland fysiska. Men då och då får fel människa rätt knappar tryckta.
Dessa människor är politiker som sitter och myser innanför riksdagens trygga väggar och inte förstår vad fan de håller på med. Man tar inte någon annans barn och skickar dem halvvägs runt jorden med ett färdigskrivet testamente. Det gör man bara inte.
Som Jean-Claude van Damme sa i Inferno: "Can't we all just.. Get along?"

http://www.youtube.com/watch?v=sPBBBebGhm0

2007 släpptes en uppföljare som hette Armed Assault, eller ArmA. Detta år låg jag inne i lumpen på P4 i Skövde. Jag spelade knappt något detta år, men fick såklar min dos av både historia och verklighet under min tid i grönkläderna ändå. Många hemska historier fick man höra. Vi hade som tur var inga skapra incidenter där folk blev allvarligt skadade.. Fysiskt. Första veckan fick jag nageltrång, inflammation i fotvalvet och skavsår som hade nött bort en del av hälen - På samma fot.

Vi var ute och gick en mil en dag bara för att vänja in oss att gå med tung packning.
Cirka 2km kvar och jag går ner på ett knä grimarserandes, bedjande till Fänriken att ge mig en minut att tejpa foten. Han bryr sig inte, utan ger mig bara en arg blick. Jag fortsätter några meter men börjar att släpa efter då jag inte kan hålla marschtakten
- Stanna! Ryter fänkriken varpå jag gör en abrupt halt. - Klarar ni av att springa?
Frågar fänkriken. Skojjar du eller, tänker jag men säger såklart - Ja. - Jag ser att ni har er luva framme på regndräkten, så kan ni inte se ut när vi går in på kasern! Varpå fänriken stoppar in luvan åt mig och säger åt mig att springa ikapp resten av plutonen. Det var ungefär där jag utvecklade förmågan att strunta i fysisk smärta. Och även om jag gnällde mycket efter det så visste jag att när det väl behövs så finns förmågan att strunta i om det gör ont. Senare fick jag bli varse att min lilltå och ringfingertå på vänster fot hade slutat fungera. Jag bryr mig inte. Jag får bara inte. Det är inte relevant. Jag kan fortfarande gå och springa och avfyra mitt vapen.

Och det är väl allt politiker vill, eller?
De vill inte ha folk som kan tänka själva, de vill ha folk som tar en order som en robot.
Åtminstone på soldatnivå, är man någon typ av officer är det såklart annorlunda. Men där har vi åter igen åsikter. En officer måste ha de ideal som stödjer varför han är beredd att gå i krig för någon annans åsikter. Åtminstone är det min åsikt. Men med det sagt så var det i lumpen jag hade de bästa lärarna jag någonsin haft! Den enda kritiken jag kan tillåta mig själv objektivt var att jag hade en usel kondition när det kom till löpning. Marschera var aldrig något problem för mig. Jag var den bästa granatgevärsladdaren på hela kompaniet. Vår Ställföreträdande plutonchef hade lurat i oss omrimligt höga krav som inte alls stämmde överens med verklighetens krav. Jag och min skytt krossade de kraven. Fyra skott på 12 sekunder. Det vi blev pålurade var 4 skott på 16 sekunder. Vi kom aldrig bra överens, men jag tror att till och med han inte kan förneka att när det gällde så var vi helt enkelt bäst. Vi gjorde det vi var tränade till att göra, ladda och skjuta granatgevär.

2009 kom Armed Assault 2, och jag fann mig arbetslös och hade till synes all tid i världen, även om familj och närstående aldrig skulle hålla med Med lite eftertanke, var det en till grej jag aldrig riktigt levde upp till i kängorna. Självdisciplin! Mitt behov av att bli pushad var på gott och ont, och är väl fortfarande, men det är ett annan historia.
Många fina minnen i Operation Flashpoint hade jag i alla fall. Uppgiven över att ha 'missat' det första Armed Assault införskaffades tvåan direkt på släppdagen. Kort efter kom jag i kontakt med ett gäng som kallade sig Anrop. Detta var en community för de som jag, inte riktigt kunde uppskatta alla typiska shooters fullt så mycket som den typiska "P12'an" (Pojke 12 år). Vi hade väldigt kul tillsammans och en dag får jag höra att några ville börja spela mer seriöst, med en tydlig struktur med ledning och allt. Till en bröjan var jag lite skeptisk, och fann inget "fel" med hur vi spelade. Men allt eftersom efterfrågan ökade och fler och fler blev intresserade tänke jag - Ptja, det kan ju inte skada att testa. Med lumpen relativt färskt i minnet såg jag min chans att få leva ut lite.
Den 19 September 2009, bara två månader efter release så startades SSG, eller Swedish Strategic Group av ett tjugotal inbitna milsimare, där jag klokt nog valt att vara med från start.

2011. Likt en blixt från en mörk himmel kom nyheten. De flesta av oss visste att det skulle komma en uppföljare tids nog - Men när? Utan den arketypsika avtäckningen på något stort konvent har nu Bohemia Interactive studios avslöjat att ArmA 3 är på gång. SSG sitter som på nålar även om det är sagt att ett släpp inte är att vänta förens sommaren 2012. Jag.. VI, kan knappt vänta! Nu har SSG snart träning (oh yes!), så det är börjar bli dags att knyta ihop den här historien.

Det finns väl inte så mycket att säga egentligen. Jag antar att det jag försöker säga med det här inlägget är att man kan lära sig mycket av ett spel, förutsatt att det är rätt typ av spel. Och såklart genom att hänga med rätt crowd!

Ett speciellt tack till alla i SSG's ledning, både pensionerade och nuvarande, som hållt SSG levande, och jag hoppas att vi kan fortsätta ha kul tillsammans under kommande år!

Over and out!

#blogg


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

Medlem
Reflektion: Milsim 2001-2011

Gief invite

Ish
Medlem

signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

Bra skrivet, trevligt med SSG-klanen.


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Medlem
Ish
Medlem

Tack walter Ja det är riktigt kul emellanåt, detta måste vara första gången jag har spelat något sen release å fortfarande kommer att spela när uppföljaren släpps.


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

Medlem

Riktigt trevlig läsning, även om det kanske upplevelserna var så trevliga för dig. Kul med SSG också, det är alltid roligt att spela med personer som har samma intresse och mål!

Ish
Medlem


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

1
Skriv svar