Vill man vara med i Klassträffen?
Ikväll är det premiär för ett program på femman som heter Klassträffen (tror det började för 15 minuter sedan faktiskt) där en grupp personer som gick på högstadiet tillsammans för 15 år sedan träffas för en lång återträff på ett lyxhotell på Sri Lanka. Nu är det högst osäkert om jag kommer se det, men jag såg precis reklamen och kunde inte undgå att tänka på hur man själv skulle agera om man fick en förfrågan om att vara med i ett sånt här program. Skulle jag vilja vara med? Skulle jag ens vilja vara med om det inte var ett TV-program?
Det är faktiskt inte en helt enkel fråga att besvara för mig. För några år sedan hade svaret varit ett soklart nej och svaret hade kommit blixtsnabbt. Jag var helt enkelt på en plats i mitt liv då jag inte hade kännts bekvämt eller kul på något sätt eller vis. Nu är det en till viss del en annan historia. Att jag mår så pass mycket bättre gör givetvis att jag inte längre skulle skämmas för mig själv vilket jag hade gjort då, men nu är det ju andra frågeställningar som finns där. Vill jag verkligen träffa klassen igen? Det finns ju ändå en anledning till att man inte umgås med de allra flesta av dem längre.
Hur entusiastik jag blir vid tanken på en klassträff beror ju också på vilken klass det skulle vara. Lågstadiet hade kanske varit mer intressant än gymnasiet tex, inte för att jag tyckte bättre eller sämre om någon av de klasserna utan för att det helt enkelt är ett större mysterium. Mina klasskamrater från de åren kan ju göra precis vad som helst medan de jag gick i gymnasiet med till stor del nog gör det jag förväntar mig. Fast å andra sidan så är det kanske inte alls så, trots att vi lever i dessa Facebook-tider så har jag ju inte tokkoll.
Hmm, nu när jag tänker efter så blir jag allt mer förtjust på tanken på en klassträff. Det skulle faktiskt vara riktigt kul att träffa alla människor som man trots allt spenderade en enorm massa tid med under några av de viktigaste åren i ens liv. Skolåren formade ju trots allt den till den man är och där spelar ju kamraterna en väldigt stor roll i sig. Kanske återupptar man gamla bekantskaper i vuxen ålder och kanske inser man att vissa saker mådde bättre av att vara gamla minnen, men då vet man det ju ändå. Nej, jag får nog börja hålla tummarna för att någon ska orka dra i de trådar som krävs för att organisera en klassträff
Åh er gud Nej. Aldrig vill jag möta dessa lismande torterare igen. Önskar dem inget gott i livet! .....Jag e inte bitter.
"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett
Vi hade en klassträff, ett 10års jubileum för högstadiet, då var det inte bara våran klass, utan alla fyra klasser vi hade i 9an. Vi alla umgicks väldigt mycket på den tiden och det var en riktigt trevlig gemenskap där.
Så klassträffen var riktigt trevlig, var en del som ändrat sig lite, men annars var det som att man var tillbaka till högstadiet. Förutom att vi nu får dricka en massa alkohol utan att få både polis och föräldrar efter oss
Högstadiet är nog den klass som jag skulle ha minst behov av att träffa. De mesta nostalgiska minnena har man ju från låg och mellanstadiet så det vore ju kul att träffa dem därifrån av den anledningen. Gymnasieklassen är väl den man kommer ha mest gemensamt med skulle jag tro eftersom man trots allt hade hittat sig själv lite mer. Högstadiet var mest bara en enda röra... fast iofs skulle det kanske göra det hela mer intressant också