Metro: Last Light
När den andra boken i den ryska serien inte blir spel, måste man döpa om uppföljaren till förra årets mysigaste överlevarskräckis.
#metro-2033, #4a-games, #metro-last-light
Tycker att storyn i ettan var riktigt dålig, men det kanske var för att jag läst boken precis innan. Om man inte skjutit så mycket utan fokuserat mer handlingen och atmosfären hade det blivit grymt. Nu skulle man skjuta så mycket som möjligt och allting, det fanns monster överallt, och i stora klungor dessutom. Första gången huvudkaraktären avfyrade ett skott i boken var det typ 100 sidor in och då var det varningsskott. Om man gjort så i spelet med hade det byggts upp en mycket härligare stämning och när de första skotten hade avfyras hade det känts mycket tyngre och läskigare. Men folk vill väl ha action så det lär väl aldrig hända.
Tycker att storyn i ettan var riktigt dålig, men det kanske var för att jag läst boken precis innan. Om man inte skjutit så mycket utan fokuserat mer handlingen och atmosfären hade det blivit grymt. Nu skulle man skjuta så mycket som möjligt och allting, det fanns monster överallt, och i stora klungor dessutom. Första gången huvudkaraktären avfyrade ett skott i boken var det typ 100 sidor in och då var det varningsskott. Om man gjort så i spelet med hade det byggts upp en mycket härligare stämning och när de första skotten hade avfyras hade det känts mycket tyngre och läskigare. Men folk vill väl ha action så det lär väl aldrig hända.
Va? Artyom skjuter väl det där varningskottet du snackar om på typ andra sidan? Sen blir han utskälld för han just skjöt skottet som en varning
Game long and prosper
Tycker att storyn i ettan var riktigt dålig, men det kanske var för att jag läst boken precis innan. Om man inte skjutit så mycket utan fokuserat mer handlingen och atmosfären hade det blivit grymt. Nu skulle man skjuta så mycket som möjligt och allting, det fanns monster överallt, och i stora klungor dessutom. Första gången huvudkaraktären avfyrade ett skott i boken var det typ 100 sidor in och då var det varningsskott. Om man gjort så i spelet med hade det byggts upp en mycket härligare stämning och när de första skotten hade avfyras hade det känts mycket tyngre och läskigare. Men folk vill väl ha action så det lär väl aldrig hända.
Va? Artyom skjuter väl det där varningskottet du snackar om på typ andra sidan? Sen blir han utskälld för han just skjöt skottet som en varning
Ok då Men om man inte räknar med den lilla incidenten i början av boken tar det faktiskt väldigt lång tid innan några skott avfyras, och jag har för mig att de va varningsskott i en tunnel typ 100 sidor in i boken. Skit samma, vad jag menar är att jag tycker spelet var alldeles för action inriktat till skillnad från boken.
Tycker att storyn i ettan var riktigt dålig, men det kanske var för att jag läst boken precis innan. Om man inte skjutit så mycket utan fokuserat mer handlingen och atmosfären hade det blivit grymt. Nu skulle man skjuta så mycket som möjligt och allting, det fanns monster överallt, och i stora klungor dessutom. Första gången huvudkaraktären avfyrade ett skott i boken var det typ 100 sidor in och då var det varningsskott. Om man gjort så i spelet med hade det byggts upp en mycket härligare stämning och när de första skotten hade avfyras hade det känts mycket tyngre och läskigare. Men folk vill väl ha action så det lär väl aldrig hända.
Va? Artyom skjuter väl det där varningskottet du snackar om på typ andra sidan? Sen blir han utskälld för han just skjöt skottet som en varning
Mjo, nackdelen med att göra spel av böcker/filmer är att det blir för mycket action för att göra spelet underhållande. Jag älskade storyn i spelet och köpte boken tack vare spelet. Så om alla som läst boken tycker att den är tusen gånger bättre än spelet...så måste det vara den bästa bok som skrivits sen Sagan om Ringen?
Ok då Men om man inte räknar med den lilla incidenten i början av boken tar det faktiskt väldigt lång tid innan några skott avfyras, och jag har för mig att de va varningsskott i en tunnel typ 100 sidor in i boken. Skit samma, vad jag menar är att jag tycker spelet var alldeles för action inriktat till skillnad från boken.
Game long and prosper
Jag njöt till större delen också av det första spelet. Men det var lite opolerat, sådär som alla andra ryska (förlåt, Ukrainska!), stämningsfulla spel varit hittills. *host*Stalker*host*
Ja, men på något sätt så har detta ickepolerande sin charm. Jag tycker alltid att det för med sig någon slags öststatskantighet och bidrar till att bygga upp stämningen om sovjetisk spartanskhet med överlevnad som minsta gemensamma nämnare. Allt är grovhugget och funktionellt utan att man för den sakens skull alltid sätter människan i centrum.
Skillnaden är att i amerikanska spel (eller USA inspirerade diton) så skall man alltid tycka så jäkla synd om protagonisten. Alla är dumma mot honom/henne vilket rättfärdigar att man ger allt och alla i sin omgivning akut blyförgiftning kaliber 45. Och detta börjar bli riktigt gammalt. Jag kan inte förmå mig att tycka synd om en US marine i Afghanistan. Dels för att de är frivilliga och dels för att allting har blivit så jäkla vinklat och NATO framställs som några slags fredsmessias.
I de här öststats spelen så har man inte den känslan. I Stalker så har jag alltid haft känslan av att man mer är en produkt av miljön och att det inte hjälper att gråta några krokodiltårar för ingen kommer att hjälpa dig i alla fall. Ödesmättat är kanske ordet. Jag vet inte.
I came here to ruin your day. God sent me.
Ja, men på något sätt så har detta ickepolerande sin charm. Jag tycker alltid att det för med sig någon slags öststatskantighet och bidrar till att bygga upp stämningen om sovjetisk spartanskhet med överlevnad som minsta gemensamma nämnare. Allt är grovhugget och funktionellt utan att man för den sakens skull alltid sätter människan i centrum.
Skillnaden är att i amerikanska spel (eller USA inspirerade diton) så skall man alltid tycka så jäkla synd om protagonisten. Alla är dumma mot honom/henne vilket rättfärdigar att man ger allt och alla i sin omgivning akut blyförgiftning kaliber 45. Och detta börjar bli riktigt gammalt. Jag kan inte förmå mig att tycka synd om en US marine i Afghanistan. Dels för att de är frivilliga och dels för att allting har blivit så jäkla vinklat och NATO framställs som några slags fredsmessias.
I de här öststats spelen så har man inte den känslan. I Stalker så har jag alltid haft känslan av att man mer är en produkt av miljön och att det inte hjälper att gråta några krokodiltårar för ingen kommer att hjälpa dig i alla fall. Ödesmättat är kanske ordet. Jag vet inte.
Ja, det är något visst med öststatsspel (eller vafan, alla bra kommer ju från Ukraina egentligen ). Man accepterar obekvämligheter i Stalker, som man aldrig skulle gå med på i ett västerländsk spel, bara för att de är så charmigt råbarkade på något sätt.