Lite mänsklighet på tunnelbanan
Ibland behöver man tänka i nya banor. Givetvis är det här inlägget varken orginellt eller bidrar med särskilt mycket till världen, men att klargöra att nya tankecirklar är behövligt emellanåt är mer än befogat.
Senaste veckorna, har jag nog whinat mer än vanligt. Kanske inte i bloggen, men varit stressad över diverse ansökningar. Eller så har jag haft ångest över små detaljer som tär på det sunda förnuftet. Exempel: Korkade hyresvärder som stjäl energi, som tillåter brännskador i nya lägenheten med citat som "Jamen, det stör ni er säkert inte på" (när jag påpekar en brännskada genom garderoben). Vore tämligen korkat att påstå att jag är en ny människa efter idag, men min hjärna kanske fick en push i rätt riktning.
Efter att ha inhandlat diverse verktyg idag ojade jag mig över att jag inte fick tag i färg, samt att jag givetvis gick vilse bärandes på pappersrulle som vägde några kilon.
Väl nere vid tunnelbanan väntade jag på ett tåg och en kille i min ålder tittade på mig. Han gick senare fram till mig och frågade om han fick låna min mobil. "Självklart" sade jag (om än någorlunda tveksam, då jag tänkte på den gången jag lånade 400 kr till någon på Hötorget med löften om att få tillbaka pengarna, det fick jag tyvärr inte vilket resulterade i att jag och Fredrik telefontrakasserade honom i två veckors tid).
Hur som helst, denna killen var väldigt tacksam och ringde till sin egen mobil, som han trodde att han hade tappat bort. Han blev jätteglad över att han fann den i en av sina enorma ryggsäckar. "Är du en backpacker av dina väskor att döma?" undrade jag. "Nej, jag är hemlös". Helt ställd blev jag, och sedan undrade jag hur han tog sig an uppgiften. Vi gick på samma tåg och fortsatte att prata om varma människor, kalla människor, att gå vilse, ambitioner m.m. Han skulle av vid Stadion och där skildes våra vägar.
Sedan kom en violinist in på tunnelbanan och spelade otroligt vackert. Det är sällan en resa i tunnelbanan påverkar mig positivt, men jag insåg idag (om än för en stund, förhoppningsvis en längre sådan) grejen med att se det positiva i saker och ting och inte lägga så mycket energi på negativa faktorer. Andra människor kanske säger "man ska vara glad, det hade kunnat vara så mycket värre", men denna, sjukligt trevliga, hemlösa killen verkade väldigt tillfreds med livet ändå, och det är kanske det som är hemligheten. Att tackla situationer med ett lugn, istället för att jämföra sin egen livssituation med andras.
