The Place I'll Return to Someday
Idag har jag påbörjat en resa. Det var längesedan sist. Det räckte med att höra de inledande tonerna av A Place to Call Home för att ett lugn skulle infinna sig, samtidigt som upptäckarglädjen sprang till liv. Den bokstavliga översättningen, The Place I'll Return to Someday, passar ännu bättre. För nu är jag tillbaka, och det var bara en tidsfråga.
Jag minns inte när jag senast spelade Final Fantasy IX. Säkert är att jag bodde hemma då, vilket innebär att jag inte besökt Alexandria, Lindblum och de andra sagostäderna på över sju år. Vilken resa jag har framför mig! Eftersom det är så länge sedan sist har jag glömt väldigt mycket, även om de största scenerna och upplevelserna självklart gjort bestående avtryck. Det är liksom oundvikligt.
Det är i sådana här stunder jag vill utbrista "Herregud, jag är avundsjuk på mig själv!" Det jag har framför mig är en sällsynt saga som det inte finns så många av nu för tiden. Tur är då att de vackraste sagorna har en tendens att åldras som fint vin.
[ia=28270; large]
Innan J-rpg blev ett skällsord betydde strofen ren magi.
En Bamseponny av folket
Ska skicka en skyltdocka iklädd bälten, spikigt blått hår och creepy japansk idol ansiktsmask till Sebastian. På bröstet på dockan ska Nomuras ansikte vara målat. Då kan du skrika av dig varje morgon du vaknar, eller går ut i hallen, var du nu vill ha den
"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett