Veni, vidi, Vivi

Det var inte alls särskilt jobbigt att fastna framför Final Fantasy IX i nästan sju timmar igår. Jag uppskattar andra sidor av äventyret som jag inte alls var lika medveten om när jag var yngre. Till exempel, de inre resorna Garnet, Steiner och Vivi gör är fenomenalt charmiga.

Garnet – eller ännu hellre "Dagger" – lämnar för första gången sitt skyddade prinsessliv och måste byta namn likväl som att förändra sitt aristokratiska talesätt för att smälta in bland lantisarna. Hon prövar att handla i en affär, smyger runt bland bönderna och iakttar "vanliga människor". Samtidigt har hon hela tiden Steiner flåsande i nacken, som skulle gå över lik för att få hem henne till det trygga (tror han ja!) slottet. "Plikten framför allt!"

Men ingen karaktär är så älskvärd som trollkarlen Vivi. Maken till osäkrare gosse får man leta efter och ingen resa är större än den han gör – och då inkluderar jag vartenda spel som någonsin släppts. Han är fumlig, blyg, försöker ständigt hålla sig i bakgrunden och går givetvis rakt in i hjärtat.

Ödet ger honom hela tiden puffar i nya oväntade riktningar. Vivi är helt enkelt – både personligen och vad gäller hans förmågor – på tok för fantastisk för att tillbringa sitt liv i skymundan. Jag lär säkert få tillfälle att återkomma till honom både en, två och trettio gånger under mitt 50-timmarsäventyr.

[ia=28271; large]
Världshistoriens finaste spelkaraktär, enligt Pixelpojken.

#blogg

Vivis elaka tvillingbror! Coolers