Full fart framåt
Ja löpningen går bra nu. Trots att jag precis snörat på mig löparskorna och tagit tag i träningen så vill jag fort framåt. Jag försöker lyssna på min kropp för att inte dra på mig skador, men sista passen har känts toppen och jag bestämde mig för att prova milen.
Jag har nog inte sprungit så långt sedan jag gjorde militärtjänstgöring, vilket är sisådär 11 år sedan. Tanken var att komma under timmen, vilket inte borde vara omöjligt om man har någorlunda grundkondition.
Jag har ju flera gånger nu sprungit 5km på 30min blankt vilket borgade för att jag har tempot i kroppen som behövs, nu var ju frågan om jag hade uthålligheten. Att lägga på ytterligare 5km känns så klart i benen och man vet aldrig vart det kan börja göra ont.
I går var dagen då det skulle ske. Jag laddade mentalt från början av veckan och hade vila både måndag och tisdag. Benen kändes lite halvbra under onsdagen men det var nog bara mentalt och hjärnspöken som försökte sätta käppar i hjulen för min plan.
Onsdag, jag slutar 18 så det blev en sen runda. Kom inte ut i löparspåret förrän klockan var 19. Solig och skönt i alla fall. Endast en tunn t-shirt och löpartights. Solglasögon på, jo det behövdes faktiskt! Jag såg säkert ut som en elitlöpare men kände mig knappast som en sådan inombords. Lite nervös inför mitt stundande prov.
Jag försökte värma upp ordentligt och sprang nerför brandtrappan istället för att ta hissen. Lite snygga "höga knän" på väg ut mot starten... och vips så var jag iväg. Starta tidtagningen på klockan och sen hitta steget. Jag ville inte ta i för mycket till en början även om benen nu kändes mer än bra. Lätt att ta i för mycket tänkte jag, vill inte dra på mig kramp eller något annat tråkigt direkt till en början.
Lite koll på klockan... det gick långsamt. Försiktigt öka takten.. inga krampkänningar. Fötterna känns bra, höften strular lite.. knäna känns bra. Första 3-4 kilometrarna känns bra. Dags att öka lite till, hitta steget, hitta tempot som jag tror kunna hålla i minst en timme. Jag har nu hunnit ett varv och 5km är avklarade på prick 30 minuter. Vill jag hålla mig under timmen så måste jag våga öka, risken är ju annars att jag tröttnar på slutet och gör en sämre andra halva.
Det känns bra. Jag känner igen några av dem jag möter från första varvet. Man vill nästan heja på folk, de svettas lika mycket som jag. Undrar hur långt de ska springa idag? Tankarna flyger i huvudet och jag försöker hålla mig koncentrerad på löpningen. Så fort tankarna drar åt annat håll så missar jag andningen eller tappar lite i fart... måste hålla fokus. Ett ben före det andra, fortsätt så. Bra!
Jag är inne i Pildammsparken igen, har varvat Baltiska hallen en andra gång. Då har jag sprungit åtminstone 6-7 kilometer och jag mår bra. Det är rent av skönt även om andningen nu blivit lite tyngre. Andra andningen.. när kommer den? Har jag hittat den? Nej fokusera nu på att komma i mål.. känna segerns sötma. Vem tävlar jag mot? Klockan så klart, och mig själv. Så småningom även mot mina träningskompisar på nätet. Tiden ska läggas upp, karta också. Facebook ska uppdateras. Folk kommer hurra och heja när jag skriver om min bedrift.
I Frankrike går ett lopp som är 80km, vad är det egentligen jag åstadkommer idag? Jag bevisar för mig själv att jag inte blivit gammal, inte så gammal i alla fall. 1 mil är ju knappt ingenting. Men jo, det känns bra. Sista kilometern ökar jag. Nära nu. Blicken går allt oftare mot klockan och sekunderna trillar iväg. Hur snabbt gick sista kilometern? Hinner jag?
Klockan slår 56 minuter och jag misstänker att jag kommer missa. Det är en bit kvar innan målgången och benen är tunga. Klockan slår 57 minuter. Fortfarande en bit kvar.
Klockan slår 57 minuter och 30 sekunder. Målgång!
Jag har mätt fel och kommer i mål tidigare än planerat. Gps-enheten i fickan berättar för mig att jag nu sprungit 10 kilometer, rösten låter glad, ungefär som att den förstår vilken bedrift det har varit. Jag har ett leende på läpparna men slutar inte springa. Mitt mentala mål var 10 kilometer men det fysiska målet är ungefär 600 meter bort. Lika bra att köra hela vägen. Jag springer ut från parken, och in på cykelbanan. Jag hade innan jag startade bestämt att det var dit jag skulle springa. Jag börjar gå. Nu känner jag hur ont det gör i låren.
Men det gör ingenting, för jag lyckades med vad jag ville. Milen under timmen. Inte lika snabbt som för 11 år sedan, men så är jag ju i lite sämre skick rent fysiskt idag än jag var då. Men mer sporrad idag, sugen på ytterligare en mil. Snabbare, roligare och skönare. Jag tänker på Frankrike. Men en mil är ändå inte så dåligt, en mental klapp på axeln och in i duschen. Bra gjort!
