Första timmarna i minnets mörker
Jag hatar min livliga fantasi, men jag kan inte låta bli att älska den också. Det är den som gör att Amnesia blir en fruktansvärt njutbar tortyrupplevelse (ah, självplågeri!). Det går inte fort framåt eftersom jobb och annat kommer i vägen. Men å andra sidan klarar jag högst 45 åt gången innan hela mitt nervsystem klappar ihop.
Jag gillar Amnesia för att det tar en av spelvärldens mest utslitna klyschor (minnesförlust) och gör en bra grej av det. Det okända är skrämmande och i Amnesia är precis allting okänt. Under mina första timmar har jag stött på ett enda monster. Och det var på säkert avstånd. Ändå kunde jag inte låta bli att flämta till av rädsla när dörren in till datorrummet strax därpå sakta gled upp. Jävla Simon.
[ia=29152; large]
Amnesia är en fruktansvärd upplevelse – på ett bra sätt.
En Bamseponny av folket
När man skall spela Amnesia så gäller det att alla andra i ens närhet utrustas med bjällror.
Åh! Klara med bjällror, renhorn i plysch och röd mule :heart:
"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett
Nej men så trevligt, du skriver lite om det ändå
Jajemän, det gör jag minsann!
Klara hälsar att hon är en katt, men... vi-får-väl-se!
Jesper1230, har inte börjat skrika ännu, men jag gråter inombords. Det är jobbigt det också.
En Bamseponny av folket