Som taggtråd för själen
Jag har ingen aning om hur långt jag har kvar av galenskaperna i Amnesia. En timme? Kanske fem? Ja, det är sådant spel. Det går inte att ta något för givet någonsin. Men ändå sätter jag upp målsättningen att klara spelet ikväll. Jag och mitt psyke är redo att gå vidare. Men det kommer göra ont.
Gårdagens strapats var nog värst hittills (och då har det varit illa innan). De där hiskeligt fula monsterna har börjat bli mer närgångna. Vid ett tillfälle tvingades jag gömma mig i en garderob – och satt antagligen där fem minuter längre än vad som hade behövts. Under en hetsig språngmarsch ur en ovanligt mörk källare gick det inte lika bra. Plötsligt fick jag känna på ett hugg i ryggen. Reaktionen? Det gjorde ont på riktigt, jag skrek till av smärta (Simon kan intyga).
Men det värsta ögonblicket var när mardrömmen blev verklighet. I början av spelet var jag livrädd för att öppna dörrar men med tiden tappade jag respekten och sköt upp portarna utan alltför mycket ångest – vilket jag fick äta upp. I samma ovanligt mörka källare som ovan smällde jag upp en dörr. Och där stod han; vrålande, deformerad och redo för strid. Och min själ krympte och dog – igen.
[ia=29240; large]
You think?
En Bamseponny av folket
Det är just det som är charmen med den här sortens spel! När jag spelade Penumbra: Black Plague och fick se den första infekterade komma joggandes mot mig fick jag på riktigt panik, blev helt stel. Det var så skönt när det sedan var över att jag blev fullständigt såld på spelet