Trädet vid Kortedala torg
Det finns ett träd vid Kortedala torg. Mitt i en öken i förorten, med asfalt så långt ögat når, så står ett ensamt träd vid mitten av torget, omgivet av butiker och folk som stressar än hit och än dit. Jag brukar alltid tänka på det där trädet när jag går till Hemköp och handlar. Det finns liksom alltid i periferin när man går uppför de långa, stenbelagda trapporna och korsar det öppna torget för att nå Sveriges dyraste livsmedelsbutikskedja. Våren eller sommaren 2009 var en annan tid och jag var en helt annan person. Då tog jag och "M" den viktigaste och finaste bilden jag någonsin varit med på.
Det är lustigt när sånt händer. Spontana infall.
– Vi tar en bild ihop vid det där fina trädet, sade "M". Jag var trött och kånkade på massa tunga matkassar. Jag ville fan inte ta någon bild. Jag ville hem. Men okej, vi tog bilden.
Den blev ett kärt minne, av någon anledning. Av många fantastiska ögonblick så tyckte vi mest om bilden vid det där trädet, just när det slagit ut i full blom någon gång under våren eller sommaren 2009.
Allt började något år tidigare. Lång, lång utlandsvistelse i fjärran land. Nya intryck, nya människor. En resa som omskapade mig i grundvalarna och fick mig att se på saker och ting på helt nya, om än felaktiga, sätt. Den resan ledde så småningom till "M". Sedermera också till Espresso House, provhytter och det där trädet. Allt som spelade någon roll just då var nuet. Det var en fantastisk tid vi delade.
Nuet var verkligen otroligt. 2008, 2009. Men till sist hann ju verkligheten ikapp, den gör ju alltid det. Jag såg igenom chimären. Vår chimär som vi tillsammans omsorgsfullt byggt upp och matat livskraftigare genom alla de stunder vi spenderat med att bara vara.
Det fanns ingen återvändo längre. Jag kunde inte fortsätta. När saker och ting känns för bra för att vara sant så är de oftast också det.
Jag började tänka nya i nya banor. Tänka nya tankar. Världen öppnades framför mina ögon på ett sätt mitt tidigare väldigt inrutade hjärnkontor ryggade undan för. Det var plågsamt, men jag visste att det var sant och då kunde jag inte kämpa emot det. "M" hade så svårt att förstå förvandlingen. Något sådant fanns inte ens i periferin av hennes sinnesvärld. Vi försökte och försökte. Testade nya förhållningssätt, nya vinklar. Spelade på invanda gamla roller som inte längre fanns. Vi var otroligt dåliga skådespelare och varje sekund skar som en kniv i båda våra hjärtan.
Till slut så höll det ju inte längre. Såklart. Jag tog mitt livs svåraste beslut, mer av omtanke för "M" än för mig själv. Även om "M" inte förstod det då och kanske aldrig kommer att göra det. Vi hade ju så mycket som bara försvann.
Idag är det 2011 och höst. Jag tänker fortfarande tillbaka så fort jag närmar mig Kortedala torg. Men nu är trädet kalt och ödsligt. Inte alls så vackert och praktfullt som det var den där gången.
Hemma har jag sparat allt. Jag har trädbilden kvar. Den finns i en mapp tillsammans med massor av andra minnen. Jag har visserligen aldrig öppnat den där mappen eller kikat på den där trädbilden sedan det som hände för lite drygt två år sedan, men det är förbaskat skönt att veta att det fortfarande finns något kvar. Jag vet att "M" skulle förstå.
Härligt med lite längre texter från dig, bra skrivet Seb...
Härligt med lite längre texter från dig, bra skrivet Seb...
Tack, tack. Kul att höra! Detta är den mest personliga text jag publicerat på FZ. Den är rätt tyngd av små detaljer som nog kan verka rätt kryptiska för "utomstående", så jag var osäker på om någon skulle hitta behållning i att läsa.
Om man inte är personlig, då är man opersonlig och ganska ointressant. Fler borde våga "öppna upp sig", och inte vara rädd för att dela med sig sina tankar.
Nu har det gått för många dagar sedan förra inlägget, nu kommer snart piskan fram