"Braidathon"

Dagen idag blev lite av ett "Braidathon". Det är ju inte världens längsta spel, men alla pusselbitar gör att det ändå är en monstruös utmaning (H-E-R-R-E-G-U-D!). Men i slutändan kan jag inte låta bli att känna mig aningens besviken. Designen är ljuvlig, musiken ännu bättre och det finns massvis med klockrena idéer, men jag har inte "bauta-mega-super"-roligt.

Braid är givetvis ett statement, men i min bok måste spel först och främst vara roliga – nagla mig fast. Jag fick aldrig någon nära kontakt med Braid. Nivådesignen var bra, spelet var fint paketerat och – det tål att upprepas – utmaningen var blytung. Men jag blev inte riktigt engagerad. Ja, det vill säga, Inte förrän i spelets elfte timme.

Slutet (eller början – beroende på hur man ser det) var briljant. Och det fanns andra fina sidor. Jag gillade hur spelet utmanade de förlegade grundpelarna som än idag är så självklara i plattformsspel. Jag fick tänka, inte ett, utan två steg längre. Det var frustrerande ibland men belönande i slutändan.

Braid var inte mitt spel. Vi klickade inte och jag går vidare, glad för upplevelsen, men faktiskt lika glad över att något nytt tar vid.

[ia=29305; large]
Me like Braid. Me not love Braid.

#blogg

Hajp ÄR bedrägligt. Man förväntar sig Shangri-La men kan lika gärna få Borås. Nu blev det inte riktigt så illa, men, men...

Den storslagna känslan av "instant classic" fanns inte där.