Solen skiner och benen skriker
Det skulle nästan kunna räcka så. Ni fattar va? Eller?
Ni fattar ju ingenting!
Åååhh jag blir så trött...
Nåja, ni är ju för goa ändå. Ungefär som små kattungar.
OKEJ. Dags att bli allvarlig igen. Men lite frispel måste man ju få bjuda på ibland. Kände att det var behövligt, särskilt som det är fredag och allt
I förrgår hade jag planen att springa längre än jag någonsin sprungit tidigare. Från början tänkte jag springa i två timmar, utan att bry mig om sträckan. Bara känna på hur det känns i kroppen att röra på sig under så pass lång tid. Vart gör det ont? Hur mår man i skallen? Kan man motivera sig att hålla i gång så länge? Många frågor som behövde bli besvarade helt enkelt.
Sagt och gjort, jag snörade på mig löparskorna och ålade in i mina finaste löpartights. Klockan ställdes på nedräkning (nu reviderat till 90min) och jag bestämde mig för att försöka hålla ett tempo på ca 30min/5km. Iväg bar det och som vanligt innan kroppen är med på noterna så gör det ont lite här och var. Höfterna kändes som om jag hade blytyngder runt midjan och knäna gjorde även sitt för att förstöra turen.
Men alla såna skavanker är jag van vid och det blir alltid bättre efter att de första 3-4 kilometrarna är avklarade. Likaså den här gången. Stegen kändes lätta första 5km och jag hade hittat en bra mix-tape att ha i lurarna. Första varvet blev jag inte omsprungen av någon. Det kändes bra.
In på andra varvet hade jag fortfarande modet uppe (jag siktade på 3 varv) och benen kändes hyggliga. Förkylningen gjorde sig nog lite påmind för jag hade klarat första 5km på precis 30 minuter. Jag försökte påminna mig själv om att det handlade ju inte om sträckan idag, utan enbart om att hålla ut i 90 minuter.
Andra varvet. Helt okej. Jag hörde på min fiktiva coach i mobilen att jag klarade milen på precis under timmen. CHECK. Alltid något att sträva efter.
In på tredje varvet börjar andningen bli tung och jag funderar på om jag verkligen kommer hinna tre varv på 90 minuter. Antagligen inte tänker jag och gör om planen till att "springa så långt jag hinner, och gå resten av vägen hem".
Efter ca 70 minuter börjar det bränna utav helvete under höger fot. Jag känner igen smärtan från bland annat kickboxningen och inomhusfotboll. Det är en blåsa, antagligen i dimensionen av Gotland. Några snabba tankar går genom huvudet a; fortsätta plåga mig och riskera en jääääättestor blåsa b; ge upp c; nej jag tror inte jag hade något tredje alternativ.
Jag väljer alternativ b. Ge upp. Det finns egentligen inte i mitt vokabulär men jag måste acceptera att jag inte kan springa lördagens lopp med en vätskefylld blåsa. Bättre att vila upp foten och få en behaglig tur på lördagen.
Jag håller ändå ut ytterligare 10 minuter och får ihop ganska hyggliga 80 minuters kontinuerlig löpträning. Längre än jag någonsin sprungit tidigare. I hela livet.
GPS:en säger 13.2km lite drygt och benen säger att det räcker!
Nu två dagar efter har jag fortfarande rejäl träningsvärk i lår och vader, och hoppas på att det ska kännas bra i morgon eftermiddag.
Nu är jag inte särskilt orolig då det bara är 5km vi pratar om i morgon och det klarar man ju bakis och trött.
Trevlig helg på er där ute !
// Manuel
Jodå stretching är jag ganska noga med efter år av kampsport. Tycker dessutom det är ganska skönt!
Nedtrappning brukar komma naturligt då jag har ca 5 min promenad från slutet på rundan till hemmet. Det är ju ruskigt skönt med träningsvärk för då känner man att man gjort nåt vettigt.
Vill bara att benen inte ska kännas allt för tunga i morgon till loppet.