Dead Island: älskade skitspel
[ia=29390; large]
Dead Island är ett zombiespel med fyra karaktärer som kan vara dina vänner i co-op. Där börjar och slutar alla likheter med Left 4 Dead, och större delen av den övriga undergenren också. I Dead Island slår du dig fram genom de odöda (och auto-levlande!) horderna, ständigt i kamp på liv och död, och kämpar dig därigenom mot slutet på en riktigt lång och intressant kampanj. De handgripliga striderna, där skjutvapen dels är sällsynta och dels riktigt kassa mot allt utom vanliga dödliga människor, gör också att varje fight är unik även om du gått samma gata femton gånger. Du vet aldrig riktigt vad du stöter på, och du kan alltid hantera situationen på samma sätt. Det är lysande på riktigt.
Tyvärr är det mycket av spelet som inte alls når upp till samma höga standard. Om du spelar ensam som tjej (jag är Purna, vapenspecialisten) snackar NPC:erna ändå om dig som "han" eller "de". Och i alla mellansekvenser är alla fyra karaktärerna med, varpå de övriga tre magiskt försvinner när spelet kommer igång igen. Spelet har också en märklig fixering vid alkohol, som är helt oanvändbart i strid för tre av fyra karaktärer. Trots det vill du väldigt gärna byta ut din stora elektriska slägga mot en flaska Jack Daniels om du skulle plocka upp en sådan; det ofriviligt komiska resultatet - du drar i dig hela flaskan, allt blir suddigt och du ramlar omkull - leder ofelbart till en onödig död som kostar pengar för ingenting. Spar- och questsystemen är halvtrasiga och kan placera dig lite varsomhelst på kartan om du dör, respektive tappa bort quests du är halvvägs igenom bara sådär.
Men jag älskar det ändå. Jag tror att det är utforskande. Jag smyger mellan övergivna strandbarer och lyxhotell, eller genom kåkstäder i djungeln, och njuter av varje minuts spänning, varje hundring jag lootar från någons övergivna väska och varje vapen jag hittar och modifierar till den ultimata zomebie-skallkrossaren. Ja, det är trasigt. Men ibland måste man överse med några små skönhetsfel hos den man har kär.
