Halvannan mara senare
Jag gjorde det! Inte var det vackert, inte gick det fort och inte var det roligt – men jag tog mig igenom Stockholm Halvmarathon. Det var ett speciellt lopp, eftersom jag vet att sådana distanser (21 km) är på tok för mycket just nu, men med tjurskalle kommer man långt. Knappa 30 lopp har det blivit sedan 2005 och jag har inte brutit en enda gång.
Det var dock tufft från steg ett idag. Ingenting svarade som det skulle och upplevelsen var bedrövlig – men behövlig. 2.39 blev tiden och jag vet att det kommer krävas extremt tuff träning för att komma ner mot pers-tiderna igen (1.50). Men dit ska jag – och längre än så. Jag ser fram emot höst- och vinterträningen. Grispassen, skitpassen och lyckopassen; alla är lika viktiga på något sätt. Och när jag står på starten till Premiärmilen vill jag vara så väl förberedd man kan va'.
[ia=29485; large]
Trött, sliten men ganska stolt. Klara säger hej.
En Bamseponny av folket
