Desperat glädje

Man kan bli glad för så lite. Jag och Simon har haft stor sorg för att den åttonde säsongen av Desperate Housewifes blir den sista. En kvar... en enda liten säsong... Knivar i bröstet, tårar om natten.

Så igår såg jag att den skulle börja sändas på femman. Vi beslöt oss att se den vilket var märkligt för, ni förstår, i vanliga fall skulle vi vänta på den glansiga boxen och ha episka marathon med en serie som lyckats hålla fenomenal kvalitet trots sina många år. På något sätt känns den lika relevant som när den började sändas; fantastiskt tempo, genial karaktärsutveckling (lika geniala karaktärer) och så jäkla snygg – vilket inte ska underskattas. Det känns som om varje detalj varsamt läggs på guldvåg och minsta rekvisita ska matcha med allt det andra.

Men första sekunden av "previous on Desperate Housewifes" såg märkligt nog obekant ut och vi kastade oss på fjärrkontrollen ("NO SPOILERS! ARGH!"). Ett google-sök senare hade vi kommit till insikten att vi bara sett sex säsonger. Vi har två kvar! Och den sjunde boxen finns ute nu. Glädje i sin mest sockervaddsfluffiga form. Ungefär så här:

#blogg