Ett dygn i hemmet
Så jäkla skönt att vara hemma. Hela familjen är samlad och det känns underbart.
Skönt att slippa BB, skönt att kunna skapa sina egna rutiner, skönt att sova tillsammans med sin fru. Skönt att leva helt enkelt.
I natt fick jag för första gången känna på hur det är att ha ett småbarn i hemmet. Upp och mata, sova lite, upp och mata, sova lite osv osv... var 3-4e timme så ska hon ha mat.. phuu
Linda är den som drar det absolut tyngsta lasset, och som har bördan med att amma på sina axlar. Hade jag kunnat hade jag gärna avlastat henne med den biten, istället gör jag mitt bästa med att plocka fram, ställa i ordning och plocka bort alla prylarna till matningen. Det är fortfarande en del pyssel med ersättningsmjölk, vatten ska värmas, pulver ska blandas och lillan ska få allt i sig. Det står jag för.
Medan Linda plågar sig själv med bröstpumpen så ger jag lillan mjölkersättning med en liten kopp. Det funkar bra och vi har kommit igång ordentligt med rutinerna känns det som.
Idag fick vi vårt första besök och det var mormor och morfar (Lindas föräldrar) som kom hem till oss. De skulle lämna tillbaka Akira och samtidigt ta en liten fika och hälsa på Meya.
Den här bilden fick jag och det är Meya's allra första leende. I famnen på morfar.
