Boothbabes, igen?
Se där, då blossade den gamla debatten om MSI:s boothbabe-tävling upp igen, tack vare ett inlägg i Thomas Wiborghs blogg på Loading. Thomas lyckas pricka in i stort sett alla de gamla argument som harmsna unga män framförde på diverse forum nätet över när det begav sig. Han pekar dessutom särskilt ut Tove Bengtssons krönika på Svenska Dagbladet, som han använder som motpart i sin monolog.
Det Wiborgh missar är att det inte är själva handlingen som räknas. Visst är det okej om kvinnor väljer att visa upp sig som cosplayers med mera. Men i fallet MSI, och boothbabes i alllmänhet, så är avsikten bara att visa upp lite tits and ass, i hopp om att de unga män som frekventerar spelmässor ska falla i trans inför dessa gudinnor och köpa produkterna. Det är INTE okej. I det första fallet handlar det om människor som roar sig och visar upp sin sexualitet och sensualitet - bjuder på sig själva, helt enkelt. I det andra fallet handlar det om att boothbabes används som verktyg i marknadsföringen på ett cyniskt och beräknande sätt, som dekorationer i båset helt enkelt. Däri ligger skillnaden. Jag trodde i ärlighetens namn att Wiborgh, som är en begåvad skribent och en trevlig kille i största allmänhet, skulle göra ett lite mer nyanserat och informerat inlägg i debatten än så här, när han nu skriver om det.
Vi vita, heterosexuella män är priviligerade i dagens samhälle. I stort sett allt som görs, i synnerhet spel, är skapat för oss av män som oss. Det är inte konstigt att så många av oss inte ser problemet i det, men det är lite deprimerande. Och med allra största säkerhet rätt jobbigt för den som råkar bara bög, invandrare eller kvinna. Men det är väl inget problem om det inte stör oss grabbar, eller?
Edit: Alltid pålästa Discordia har ett inlägg om det här, med betydligt mer källor och kunskap än jag.
Jag tycker Thomas Wiborgh kommer med väldigt sakligt framförda argument, förstår inte aggressiviteten på twitter och att han kallas för "pajas" för det.
Känns som irritationen kommer ifrån en grundläggande kommunikationsbrist. Jag menar, när man läser något från en person man kanske inte känner så väl, så lägger man till väldigt mycket attribut omedvetet till det man läser. Det går liksom inte att komma ifrån just i det ögonblicket. Personligen tycker jag att både Thomas och Tove (i hennes krönika) har intressanta poänger.
Om båda "lägren" kan mötas på neutral mark och utbyta tankar och åsikter fritt från predeterminerade tankemönster så kanske vi för en gångs skull skulle komma någon vart i den här diskussionen – som det är nu tycks den mest stå och stampa.
Det enda fel jag riktigt hittar med Thomas text är att han är några månader sen med sin inlaga i diskussionen, men i övrigt tycker jag att han är mycket saklig i sin långa åsiktsförklaring. Jag tycker båda sidor har rätt och fel, men förringa inte Thomas ambition att få ut sin åsikt som utan konkurrens var det mest välformulerade i ämnet.
Visst är han saklig och välformulerad, men det förändrar inte det faktum att han med sin text omyndigförklarar allla som vågar ha en avvikande åsikt. Om det inte är ett problem för Thomas Wiborgh kan de omöjligt vara ett problem för någon annan, är vad jag ser när jag läser den. Det tycker jag är en beklaglig inställning, oavsett hur välformulerad den är.
Oj, själv fick jag mest intrycket av att det var hans personliga reflektioner kring ämnet – ingen världsomspännande sanning. Intressant hur man tydligen kan tolka en text såpass olika.
Samtidigt; de som säger att Thomas Wiborgh är en pajas eller kommer med andra, smått nedvärderande kommentarer (jag fick googla "mansplain"...), gör inte de precis samma sak när de omyndigförklarar Thomas Wiborgh och hans åsikt som uppenbart är "FEL"?
Den här frågan är uppenbart infekterad. Men så länge de båda lägren tävlar i vem som kan skrika högst istället för att mötas på lika mark så lär diskussionen knappast leda någon vart.
Sant, jag tror inte att denna diskussion någonsin kommer att leda någon vart. Därmed inte sagt att man inte ska föra den :).
Wiborgh (och jag, och alla andra halvt offentliga personer) kan ju hävda att "det är bara min åsikt, men...", men det är ändå något som potentiellt en jävla massa människor läser, tar åt sig av och reagerar på.
"Visst är han saklig och välformulerad, men det förändrar inte det faktum att han med sin text omyndigförklarar allla som vågar ha en avvikande åsikt. Om det inte är ett problem för Thomas Wiborgh kan de omöjligt vara ett problem för någon annan, är vad jag ser när jag läser den. Det tycker jag är en beklaglig inställning, oavsett hur välformulerad den är. "
"Oj, själv fick jag mest intrycket av att det var hans personliga reflektioner kring ämnet – ingen världsomspännande sanning. Intressant hur man tydligen kan tolka en text såpass olika. "
Han är noga med att påpeka att han uttrycker sina åsikter, men samtidigt så gör han det med en lite dumförklarande attityd genom att skickligt ifrågasätta avvikande meningar. Så även om han inte uttryckligen omyndigförklarar någon så får man lätt det intrycket. Iallafall jag. Och Mats.
"Vi vita, heterosexuella män är priviligerade i dagens samhälle. I stort sett allt som görs, i synnerhet spel, är skapat för oss av män som oss. Det är inte konstigt att så många av oss inte ser problemet i det, men det är lite deprimerande. Och med allra största säkerhet rätt jobbigt för den som råkar bara bög, invandrare eller kvinna. Men det är väl inget problem om det inte stör oss grabbar, eller?"
Äsch då, det beror så helt på till vilken målgrupp spelet riktar sig. Spel som görs främst för barn tycker jag känns ganska - wait for it - könsneutrala. Om man nu kan vara könsneutral, aldrig gillat ordet. Nåja, tycker att spel för yngre riktar in sig ganska brett, även om hjälten ibland är man som ska rädda damen i nöd. (Med undantag för väldigt rosa spel, väldigt hästiga spel, rosa hästspel och alla modespel som t.ex. Nintendos Style Boutique...och...ja, det lär finnas fler undantag!)
Actionspel däremot, hamnar ofta i det grabbiga tonårsträsket. Liksom de flesta spel för lite äldre.
När jag var yngre (90-talet, typ) så var det ofta så att tjejer förväntades gilla pusselspel. Tetris, Myst, Riven. Det tyckte jag alltid var tråkigt. Som att det inte var okej för en tjej att rådigga dum action som Doom eller Quake, eller helt enkelt Mario, Sonic eller valfritt sportspel. Som att det var grabbarnas revir, där de inte var välkomna. Som att tjejer behövde ta på sig en mogen och intellektuell roll istället för att få spela samma saker som alla andra. Ju mer avancerat, spel, ju högre trösklar, desto enklare för killarna att avvisa tjejerna. "Ni förstår ändå inte". "Det är för avancerat för er, ni kan inget om spel". Jag gjorde det också. Gran Turismo var för krångligt, Wipeout likaså. De fick spela Puzzle Bobble (Bust a move 2) istället. Nu är ju bilspel inte den sortens spel där man kan offra tio eller ens fem sekunder på att fundera vilken knapp man gasar eller bromsar med, och att titta på hur de där riktiga nybörjarna till spelare, för det var de faktiskt, hade krockat sig igenom titansargerna utmed Wipeouts svindlande nivåer hade kunnat bli riktigt långdraget och trist. Men jag kunde ju ha låtit dem försöka. Fast det handlade kanske mer om att de var nybörjare än om att de var tjejer i det här fallet.
Nåja, kan tänka mig att tjejer faktiskt skulle lyckas rätt bra med valfritt peka & klickaspel jämfört med en rutinerad grabb även om tjejen var nykläckt spelare...Men de ska lika gärna få vässa sina skickligheter i någon klan i ett FPS om de vill det.
Sen är det ju så att spel görs för grabbar så länge grabbar är de som spelar dem. Att fler kvinnor börjar göra spel lär antagligen inte förändra innehållet i spelen alltför mycket. Spel är produkter som ofta görs utifrån vad företagen tror att marknaden vill ha. Och de flesta spelare varken följer eller deltar i långa nätdebatter om vart spelen är på väg, de är slöa farsor eller tonårsgrabbar som vill ha ett flyktigt helgnöje med need For Speed, sportspel eller kanske något nytt actionspel som börjar på Call och slutar på Duty. De är spelar som spelar väldigt mycket, men kanske inte reflekterar så mycket alls över VAD de spelar.
Jag hade inte direkt någon poäng här...mest lite ogenomtänkta spontana funderingar om vilka som gör spel, för vilka de görs och varför de blir som de blir, utan någon egentlig röd tråd...Men du kanske fick ut något av det?