Börja om från början!
Den här historien utspelar sig någon gång förra året, jag minns inte den exakta månaden. I alla fall hade jag fått en snilleblixt, en riktig Dr Snuggles-grej. Jag var så säker på att lyckas med idén att jag redan hade börjat titta ut de lyxbilar och helikoptrar jag ville köpa. Så satt jag med ett självbelåtet flin på jobbet när en kollega passerar och undrar varför jag ler.
-Jo, säger jag, det är så att jag har fått en riktig jävla pangidé som ska göra mig rik.
-Jasså, säger kollegan, vad har du kommit på nu då?
Jag tittar misstänksamt på honom, med den där reklamen om killen som kommer på en kombinerad trehjuling och gräsklippare för ungar i färskt minne. Bestämmer mig för att berätta om genidraget, jag litar på honom. Ber honom att sätta sig bredvid.
-Du får inte säga det till någon, viskar jag.
-Absolut inte, viskar han nyfiket tillbaka.
-Du vet alla människor som envisas med att sätta upp foton överallt hemma, på ungar och hundar och sådant?
-Ja vad är det med det, säger han hetsigt!
-Jag kom på att man kanske skulle göra som en liten elektronisk platta, tunn som en telefon, fast bara en skärm som visade bilder, så kunde det vara ett bildspel, bilder som man lägger in själv genom mini-usb. Fattar du, vilken grej det kan bli.
Min kollega tittar på mig med en underlig blick.
-Typ en digital fotoram, frågar han.
-Precis, säger jag ivrigt, precis det ordet jag sökte för produkten.
-Äh vafan, det finns ju redan, säger han, min bror har flera stycken hemma.
Han reser sig och går. Kvar sitter jag, ser ut som en klubbad säl i nyllet. Min framtid faller i bitar, alla drömmar, planer. Slutet, hasta la vista baby. Digitala fotoramar. Vem fan köper sånt.
Kunde varit jag:
Burn in the light.
