Diablo III, en del av livet.
Så, dags att spela Diablo 3 ikväll / natt. Jag vill dela med mig av min Diablo historia.
Jag kommer ihåg 1998 när jag och min bästa vän hittade ett spel som hette Diablo, på den tiden var det ingen i spelbutiken som brydde sig om hur gammal man var så vi gnällde, tjatade och tjatade lite till på respektive föräldrar för att få pengar till att införskaffa oss detta spel och till slut gav dom vika.
Vi blev som så många andra väldigt trollbundna av det här spelet och det dröjde inte länge innan våra datorer stod bredvid varandra och gjorde våra ansikten varma av alldeles för många timmar framför en CRT skärm.
Nyheten av att Diablo 2 var under utveckling gjorde bara hysterin större, att det skulle bli mera, nytt och bättre var det bästa som kunde hända och vi slukade otroligt mycket information om Diablo 2 från väldigt ostabila modem.
Sen blev min vän, min bästa vän sjuk. Sjuk i cancer.
Den hösten och vintern växte vi båda upp, han otroligt mycket mera än jag, men det var där båda våra oskulder över hur livet inte är en dans på rosor och erfarenheten att rättvisa i livet är subjektivt införskaffades.
Det blev många nätter på sjukhuset där vi delade på en bärbar dator som sjukhuset lånade ut, den kunde precis klara av Diablo, ofta hände det att det var mest jag som spelade och min vän, trött av alla mediciner mest tittade på.
Vi hade båda två ”förbokat” Diablo 2 hos våran lokala spelaffär.
Min vän Kristoffer som jag känt så länge jag kan minnas dog den 28 juni 2000, två dagar innan vi skulle få uppleva Diablo 2 i sviterna av sin sjukdom.
Jag köpte båda våra spel men öppnade aldrig Kristoffers. Det var med mig den sommaren när jag spelade Diablo 2 och hur konstigt det en låter så blev Diablo 2 ett sorts sorgearbete, att jag i alla fall skulle spela det och spela det för oss båda.
Nu är det 2012, Diablo 3 är bara timmar ifrån att släppas. Jag är ”vuxen” med ett jobb, två barn och en sambo.
Jag har ändå bokat två stycken Diablo 3 och inatt kommer jag ställa den bredvid den fortfarande oöppnade Diablo 2 kartongen som följt med mig genom alla dessa år. Jag ska åter igen inte bara spela för mig själv.
<Djupt i din buk med mina knivar>
Grymt bra story!!
Minns själv när jag hade förbokat Diablo 2 och bodde på sommarstället då å minns regniga gröna sommardagarna man satt inne å lirade eller hos polaren å lana på ett 10mbit coax hemmanätverk.
haha minns nu även att morsan var hård med att man ska skulle lägga sig i tid på nätterna å brukade dra ur proppen på natten om hon såg från baksidan genom rutan av den gamla faluröda kåken, att det lyste genom fönstret från min CRT 17 i mitt egna loft-hus jag hade då. >.<
De var riktigt jobbigt men jag kom på att jag kunde dra över täcket över fönsterna. Då jävlar fick hon tji för de och jag kunde fortsätta slasha proppen varm ostört efter de!
Fy fasen vad bra skrivet inte bara en tår där. Cancer är en jävla sjukdom att se sina nära och kära tyna bort, vet tyvärr väldigt väl vad den kan ställa till med uch,
så säger många att tv spel bara är för hjärndöda pyttsan säger jag! /salute klorgas du är en man med stort hjärta