Den som kastar första stenen är antagligen full av synd
Det här med synd, det är ett fascinerande ämne.
Vad innebär det egentligen att synda?
Det är inte helt orimligt kontextuellt, det vill säga att det beror på ur vilken kontext man menar. Eller kanske vilken andemening. Eller vem man frågar.
Eller som Johan Kullberg nämner i sina memoarer efter sin första intimstund med en person av motsatta könet när han var fem:
"Som med många synder är det något man inte skulle vilja ha varit utan."
Det är fascinerande det där. En del gräms och mår dåligt för minsta lilla snedsteg. En del suckar lite förstrött och skiter totalt i vad som händer sålänge de själva inte åker i klistret.
Samvete, dåligt samvete, bra samvete, helvete?
Att lägga tyngd i vissa känsloyttringar, rörelser, känslor, sneglingar, dofter, rörelser, ja, vadhelst man nu skulle definiera som något makabert. Något syndigt.
Som tidigare nämnt så handlar det ju om vem man frågar, i vilken tid man frågar, och kanske lika viktigt hur och vad man frågar. Ofta vet ju många inte vad de ska tänka som syndigt innan någon påpekar det för dem.
Efteråt.
Det har ju även med att göra vad man tänker och tycker innan så att säga. Säg att du strular med en tjej (eller kille, beroende på vem du är) vilket för din skull bara är trevligt även om du är totalt ointresserad av något seriöst. Motspelaren i dramat är däremot sjukt galet het på dig. Vill ha dig själsligt, köttsligt, whatnot och lite mer än så.
Syndigt kanske är fel att använda. Fel term, eller vadhelst. Men tänk ur kontentan att du i ena fallet är omedveten om den andres känslor och fortsätter. I andra fallet är fullständigt medveten om det och fortsätter, eller i tredje fallet att den andre har en partner och du fortsätter ändå.
Om jag ska falla tillbaka på min definition av spektaklet så handlar det om att något är syndigt när man skadar sig själv eller skadar andra. Och sen om man inte vet om man skadar sig själv eller någon annan blir det ju synnerligen svårt att definiera.
Kniviga dilemman.
Kniviga.
Plus att jag har en massa uppslag för min blivande bestseller.
Om du tror på synden är du en religiös människa.
Vilket jag inte är Men det går ändå att definiera utan att blanda in religion, då även icke-religiösa individer har förmågan att förstå vad synd innebär för dem utan att blanda in någon högre makt.
Du använder ord som "själsligt" så det låter nästan som om du vore det.
"Synd" är iaf helt fel att använda. Ordet i säg betyder i princip att man bryter mot guds lag. Tror man inte på något religiöst så är det inget man bryr sig om helt enkelt.
Att ha god moral dock... det är en helt annan sak. (Sen man ju fråga sig vad det är...)
Kanske försöka avreligionisera ordet? Jag tänker mig att jag gärna har kvar ordet synd, men associerar det till jaget och människor i ens omnejd istället för något religiöst. Därefter kan man sedan omtolka det religiöst om man ids men jag skippar helst den tolkningen helt och fullt.
Jag tror på oss, på dig och mig, på världen mer än något högre stående. Även om jag inte rent krasst kan avvisa något jag inte kan motbevisa.
Sen tycker jag själ är ett trevligt ord, även om jag inte direkt ser det som något religiöst. Om jag måste sätta det i en religiös kontext blir det väl mer i stil med något buddhistiskt än kristet.
Jag gillar att leka, förändra och utveckla ordval, ordspråk och så vidare.
Ska vara tydligare med vad jag menar när det är så grundligt associerat (och ursprunget från) till något annat.
By deciding what is right you ultimately end up blind.
Håller med om att det är ett fascinerande ämne, och helt ärligt tycker jag inte att du var otydlig. Visst, synd står ju oftast i en religiös kontext, men man kan ju använda det ändå.
Att synda kan lika gärna vara att bryta mot en moralisk "lag", och moral är ju något alla människor har (till viss del i alla fall, sen om de följer den eller inte är ju en annan sak).
Jag vet inte vad jag ska säga om synd, men jag håller nog med dig, Harpa. Beroende på situationen kan handlingen få olika utgångar. Fast på något sätt skulle jag nog nästan säga att man inte har syndat förrän man själv känner ångest över det man gjort.
Tyvärr är jag inte lika bra på att ge exempel som dig, men det man inte vet om har man inte ont av, inte sant? Om jag inte vet om att jag skadar mig själv/någon känner jag inte heller ångest över det. Om någon säger något som förändrar min bild av det hela kanske jag får ångest över det och inser att det var syndigt?
Hur som helst, syndigt låter väldigt religiöst på något sätt, men jag tycker inte det är fel att använda det i andra sammanhang heller.
Dessutom är det ingen annan än du själv som kan bestämma vad som är syndigt och inte, eftersom synden utgår ifrån dig. Om någon annan påstår att du har syndat, så är det för att du själv ska förstå det (tänka efter vad du gjort). Den som påstår det kan lika gärna ha fel.