Bilolyckor, vilket jävla pappersarbete!

Ish
Medlem
Bilolyckor, vilket jävla pappersarbete!

Detta blir mitt första inlägg, och räkna inte med att det blir värst många.
För nästan exakt en vecka sedan.. Kl 14.31 Torsdagen den femte Augusti för att vara exakt krockade jag med en lastbil. Det vart inte mycket kvar av bilen.

Vad händer egentligen med en person när man krockar med bilen? Vad blir konsekvensenerna med personens allmäna mentala hälsa?

Ptja, i mitt fall så.. Mentalt är jag lika kall som vanligt och vart mer upprörd över att behöva krångla med allt pappersarbete som så att säga ingår i en trafikolycka än att min Audi vart söndersmulad av den väldiga långtradaren jag kolliderade med.

Nu kanske ni tänker att jag är någon slags poser som försöker glorifiera mig bara för att jag klarade mig så bra. Inte fallet. Jag kan se det framför mig nu. En airbag.. Den första tanken jag får är "fan va illa den luktar", medans jag kanar baklänges ner i diket. Jag drar kryckan i tron att jag skall stanna långsammare. Om jag gör det är oklart. Airbags utlöses av en krutladdning förstår ni.
Som av en händelse tillverkas av samma företag min far jobbar på. Dessutom låg fabriken bara ett par kilometer ifrån olycksplatsen.

Jag krockade med lastbilens vänstra framdäck efter att jag somnat till ett slag.

Vad som hände sen kommer för alltid att vara fastettsat i hjärnbarken på mig.
När bilen har kommit till stillastående så börjar jag genast metodiskt att överse vilka kroppsskador jag åsamkat mig. Jag tittar ner och observerar glas. Det är förarrutan som till en viss del ligger i ett veck på min t-shirt. Några minimala skrapsår på armarna, framförallt min vänstra. Jag känner efter i nacken men allt verkar ok. Jag har alltid haft en smal hals men starka nackmuskler. Men jag får nog ändå ta och tacka pappas illaluktande airbag att det inte blev värre. Vidare så ser jag ner där pedalerna en gång fanns. Dem finns inte kvar, och jag ställer mig således frågan var mina fötter har tagit vägen? Jag lyfter sakta mitt högerben och lägger foten på säteskanten. OK tänker jag, tar ett djupt andetag och tittar upp i solskydded. Bara ett ben kvar. Men såklart vill inte vänsterbenet röra sig en milimeter. Jag tittar ner och ser endast en kabelhärva där mitt vänsterben nyss befann sig. Sedan får jag en känsla jag aldrig haft. Jag kunde svära att min fot var fylld med blod precis under huden. Ett jävla inre tryck kände jag.

Från förarsidan kommer lastbilschaffören tummlandes. Han såg inte ut att ha någon kondis alls.
Jag kunde inte lite bli att småle åt honom när han mitt i ett andetag vrålar "Hur är det! Mår du bra?!" - Ja ja, jo det gör jag väll säger jag tyst för mig själv medans jag studerar kablaget och plasten som klämt fast mitt vänsterben. Jag försöker öppna dörren, men den ger inte vika. Då blir jag lite sur och tar ett stadigt tag omkring benet precis ovanför knäet och sliter till. Foten lossnar och jag kan konstatera att alla tår går att röra. Utom lilltån. Men det är lugnt! Den blev förlamad i lumpen så det var ingen big deal. Jag hasar mig över till passargerarsidan av bilen och öppnar dörren. Jag hänger ut båda benen och konstaterar att jag har ett rejält jack (som senare syddes med tre stygn) precis på den plats där jag fick en såg i knäet på träslöjden för en herrans massa år sedan. Alltid vänsterbenet, tänker jag. Jävla skit alltså. Precis som att mitt vänsterben har högerbenets rygg no matter what.

Lastbilschauffören har nu försvunnit, förmodligen för att äta kebab och hyperventliera baserat på hanns kroppshydda. En medelålders dam har nu istället infunnit sig brevid mig. Hon står vid bakdäcket på passagerarsidan och liksom lutar sig för att få en bättre inblick precis som om hon tittade på en fotbollsmatch och hade fått sämsta möjliga ståplats. - Mår du bra? Innan jag hinner säga något så fortsätter hon - Jag och en väninna var på väg till [ortsnamn] och hon är utbildad sjuksköterska. - Va bra, säger jag precis som att det skulle göra någon som helst skillnad. Min blick sa nog dock "Än sen kärringjävel?". En halv minut senare dyker hon upp. Min första anmärkning var att hon såg mer ut som någon som jobbat som undersköterska på ett ålderboende hela sitt liv än en fullfjädrad bonifierad sjuksköterska.
Kvinnan var panikslagen och troligen chockad. Så pass att jag var tvungen att lugna ner henne.
- Jag mår bra, det är bara foten som farit illa, försökte jag. - Ambulans är på väg, vädjade kvinnan vars tänder var i sämre skick än min skridskor. Tänk kattkvinnan ifrån Simpsons. Ungefär så skulle hon se ut om hon hade varit en seriefigur.

Först på plats var dock brandmännen med den obligatoriska hydrualsaxen. Och oj vad dem saxar..
Inte bara med hydrualsaxen heller. Jag hann inte säga hej innan alla kläder var sönderklippta i sökandet efter skador. Jag berättar att det troligen bara är foten jag har att oroa mig över och hur jag tagit mig från förarplats till passagerarsidan. Vid det här laget har ambulansen kommit. Eller tre stycken faktiskt. Jag kan inte minnas sist så många personer brydde sig så mycket om mitt välmående. Eller kanske trodde de att det fanns fler i bilen? Det känns väll som en bättre förklaring. Hör en bekant röst bakom mig. Jag ser mig över axeln (vilket inte var så populärt bland brandmännen då man tydligen kan dö på fläcken om man vrider på nacken även om man inte känner något). Det är min bästa kompis sedan strängen klipptes far som kikar in genom fönstret. Han knegar som ambulanschaufför förstår ni. Nämen tjenare [namn] säger jag med ett leende.
Det var trevligt att se någon man kände igen bland alla dessa chockskadade människor.

Att få mig ur bilen var ju en process i sig kan man säga. Jag poängterade att det nog var lättast att lyfta mig med "mina armhålor på era nackar" metoden. Men detta gillade inte insattsledaren "Nej du ska ligga på en stödbår innan vi rör dig" Jaha tänkte jag och la upp högerbenet i kors på vänsterbenet, och såg mig utmanande omkring. Detta var ju jävligt dumt av mig, givet. Men där och då var man bara irriterad. Varför ska saker och ting kompliceras? Sägas skall att den förbannade stödbåren (en plastbit stor som en rygg kan man säga) gjorde ondare att ligga på än att sitta upp. Sen kom kragen.. Åhh den förbannade kragen. Hade jag inte brutit nacken än, så skulle den väll gå av på tio ställen med detta tortyrverktyg från skärselden påspänt. -Du ska få ett dropp, sa insattsledaren och vinkade efter en ambulanssjukvårdare. Detta verkar till synes obligatoriskt för alla typer av sjukvårdstransporter. - Har du ont?, frågar en av ambulanssjukvårdarna. -Ja, men det är inget jag inte kan hantera, försöker jag. -Men inte ska du behöva ha ont säger han, med betoning på ont. -Du ska få lite morfin säger han och springer iväg. Jag ligger där en stund och det händer inte så mycket. Brandmännen diskuterar bästa sätt att klippa sönder min bil eftersom det tydligen inte passade med att lyfta ur mig ur en redan öppen dörr jag satt i tidigare.
Tillbaka kommer den gode ambulanssjukvårdaren och injicerar morfinet.
Efter en liten stund säger jag (lite ironiskt) -Jag känner ingenting. -Nej det tar ett tag innan det verkar. Efter en kort stunds iakttagelse bestämmer han sig för att injicera lika mycket morfin till.
Även denna gång är jag till synes immun. Och ska jag vara helt ärligt så hade jag hoppats på ett rus från verkligheten. Men det ruset uteblev, och således även den smärtstillande delen.

Vi hoppar fram en bit i historien, annars blir jag så jävla långrandig..

Sjukhuset.. Jag är typ 1 diabetiker så sjukhus är jag van vid. I November har jag varit diabetiker i tre år. Jag lyfts av till en sån där rullbar säng ni vet. Jag blir inrullad i ett rum fullt med läkare och sjuksköterskor. Genast börjar arbetet. De försäkrar sig om att det inte är något fel på nacke och rygg, och jag blir äntligen fri från kragen. -Vilken jävla lättnad, lät jag dem veta. -Den gjorde ju fan ont!
Tagen av friheten börjar jag se mig omkring och bedöma hur pass bra sjuksköterskorna såg ut (ja skratta ni, men Helt klar i skallen var jag nog inte). Det var nog en 4-5 systrar och två läkare i rummet varav 2 av dem såg rätt bra ut. Inga tior direkt, men bedömt inga mordbrandsoffer heller.
Lycklig över att ha blivigt fri från kragen till trots, så hade de tydligen ett ess kvar i ärmen när det kom till smärta. Eller ska vi kalla det förnedring. I retrospekt så JA. Det gjorde bara sitt förbannade jobb, men vissa saker har jag bara svårt att motivera. De lägger mig på sida och drar ner mina sönderklippta byxor. -Va i helv? En av sköterskorna kör in ett finger i röven på mig och ber mig klämma åt. Vet inte vad det skulle vara bra för och jag brydde mig aldrig om att fråga.
Det verkligt jobbiga var egentligen inte att få ett finger i röven. För lyckligtvis var det en av dem mindre ögonirriterande sköterskorna som utförde det. Mitt stora problem med hela incidenten var den Rumänska kirurgen som stod och log mot mig medan det hände. -Slappna av, sa hans mun till min förstenade blick. Hans blick sa dock "Seså lilla pojk" på ett väldigt pedofilaktigt sett, vilket kändes jävligt obehagligt. Och det ligger inte så mycket i min natur att känna obehag.
Att hans brösthår stack ut som en ovårdad piasawakvast ur skjortan gjorde ju inte hans uppsyn något som helst mer genomlidbar.

Nu orkar jag fan inte skriva mer.. Men vad har jag dragit för slutsatser av detta?
Bilolyckor skapar pappersarbete och ansvar. Två av dem sakerna i livet jag är sämst på att hantera. Min bil, en 14 år gammal Audi A4 avant är nu ett minne blott. Jag bryr mig inte ens om jag inte får ut något på försäkringen. Så länge åkeriet får sin lastbil betald och jag får behålla mitt körkort så är jag nöjd. Jag har aldrig riktigt förstått mig på pengar. För mig är det bara en siffra som blir större eller mindre ju mer skit man byter ut dem mot. Pengar i sig har fan inget värde. Det är en tunn bomullsbit med liten aluminiumremsa eller va fan det är i. Ja ni läste rätt, bomull! Pengar är faktiskt inte alls tillverkade av värst mycket papper som man skulle kunna tro.

Jag klarade mig med tre stygn i knäet och två brutna tår. Lilltån, som jag förlamade på baskermarschen i lumpen, och ringtån. Precis ovanför dess "knogar". Så i skrivande stund sitter jag med gips. Som jag skrev tidigare så verkade inte morfin har någon effekt på mig, men jävlar..
Så fort gipset åkte på. Och då menar jag *sekunden* det åkte på så försvann precis all smärta från foten. Det var helt klart märkligt, men jag brydde mig inte så mycket om varför. Det gör jag aldrig.

Många har så här i efterhand sagt till mig, "Ja det var ju tur att det gick så bra som det gick. Det kunde ju gått mycket värre" Men jag säger såhär, tillfälligheter!, enligt lastbilschauffören så hade två decimeter till åt vänster mycket väl kunnat bli en frontalkrock. Det är inte tur som gjorde att jag klarade mig, det var rena tillfälligheter. Vadå kunde gått värre? Ja det är klart som fan det kunde gått värre, det är inge snack om saken! Men med den logiken kunde jag ha krockat med en färja märkt Silja Line for all I know! Kontentan är att jag ältar ingenting. Varför skulle jag? Han som körde lastbilen mår bra. Jag mår bra. Dem kommer få sin lastbil betald. Jag kommer antagligen inte få något för min bil, men så hade den ju bara gett mig bekymmer sen jag köpte den. Jag vann! Audi jäveln är död, och allt den lyckades med var att sätta mig i gips i fem veckor! Man får se det goda i det onda.

Fridens på er och tack för att ni läste!

#blogg


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

Bilolyckor, vilket jävla pappersarbete!

Du hade inte enbart tur, du hade otroligt mycket tur, och det visar vad små obetydliga saker man gör kan få för konsekvenser. Jag är glad att du klarade dig och att ingen skadade sig mer. Bilar och ting är just bara prylar och ting, de går att ersätta, aldrig liv.


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Ish
Medlem

Absolut! Jag visste ju redan minuten efter kraschen att alla inblandade mådde bra. Utrustad med den informationen kan jag sova gott! Men jag kan ändå inte låta bli att skratta åt det faktum att jag vart mer arg över att kläderna klipptes sönder än bilen
Bevisar väll kanske bara att jag har rätt tänk på nått vis. Inte att jag klagar över kläderna men att jag inser att en bil bara är plåt. Plåt kan ersättas, och kläder lika så. Men liv, det har man bara ett! Tack för att du läste, och tack för kommentaren


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

Jag har själv också varit med om en bilolycka, skadades inte heller, men det fick mig att tänka om över tillfälligheternas spel, hur skört livet är. Du har fått en ny chans på ett sätt.


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Ish
Medlem

Jo tack, det talet har man fått några gånger nu.
Repetition i dessa fall ger en av två saker. Antingen övertygelse, eller så förloras budskapet helt och nonchaleras för att folk tjatar så förbannat om det så till den grad att man ignorerar det.

"Heavy words are so lightly thrown"


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

Medlem

Kul att se att du klarade dig! Riktigt skön läsning för övrigt. Ett litet äventyr kanske man kan säga, Walter har sagt resten.

Peace!

Medlem

Intressant läsning, om man får tycka så...Men jag fick inget gips när jag bröt en tå, det gjorde ju ont å gå i fyra veckor
Bra att det gick bra iaf.


signatur

Lär dig av andras misstag, du hinner inte göra alla själv.

Medlem

Bra skrivet, väldigt intressant som sagt. Skönt att du mår bra.


signatur

I'm a snake, follow me!

Ish
Medlem

Jag tackar och bockar för alla trevliga kommentarer


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

Medlem

Du ska va gla att du klarade dig men du ska vara ännu gladare att det finns folk som bryr sig med knasiga bårar o stödkragar, och illaluktande airbags. Jag halkade av vägen för många år sen o frontade ett träd, i 80 bloss. Ingen airbag, inga nackstöd. Polisen kom o det första som hände var att jag fick alkoblåsa, givetvis var jag nykter. fick skjuts till akuten där jag fick sitta i väntrummet för nån jävla fyllbult var dum o elakt mot sin tjej o alla satt o prata med dom två. Kom in en pojke med näsblod, han fick förtur... Efter nästan 3 timmar kunde jag knappt röra mig men jag masade mig till luckan o sa, ring en taxi nu vill jag fan i mig hem, men det fick jag inte, jag kunde ju va allvarligt skadad ?? När jag frågade om man inte borde kollat det tidigare då fick jag till svar att om det hänt nått allvarligt hade det inte synts förrän nu ändå. Antar att diagnostiseringen gick ut på att om jag trillat ihopa på stolen i väntrummet så var det kanske allvarligt. Inga fingrar i rumpan (tack iofs inge morfin fast jag knappt kunde röra mig av smärta. Lite pet på bröstkorgen av en läkare, tror jag hon va iaf, en städare hade kännts likadant antar jag, hennes diagnos var lika bra som min. kolla reflexer under foten, kände inget under vänster fot alls men det sket jag i, jag ville hem. Inga men av det tror jag, inga men av det tror jag Skönt för er att ingen skadades. Jag var som du väldigt kall över det inträffade men det kom ikapp mig nästan ett år senare när jag bröt ihop i badkaret en kväll, då var jag inte så kall längre. Men det kom ut o det var bra, tror man måste bryta ihop lite ibland. Lycka till o skaffa en bil med stereokontrollerna i ratten istället

Medlem

Jo måste hålla med convour, det du skrev om ambulans och brandkår var mest fånigt. Du kunde lika gärna ha brutit/skadat ryggen utan att märkt det pga shock. Dom gjorde precis som dom ska. Annars verkar du väl ha en rätt vettig syn på livet


signatur

Varning, ovanstående text kan innehålla särskrivning.

Medlem

Skön läsning trots att det var en rätt så hemsk upplevelse. En sak är dock klar att skulle jag krocka och någon försöker köra upp fingrarna rakt upp i analen på mig kommer det bli ett jäkla liv. Man får väl tacka för informationen så man inte får men för livet.

Ish
Medlem

Wardancer, klart det var fånigt, men jag medgav redan i inlägget att de bara gjorde sitt jobb. Men precis som Convour skriver så blir man bara irriterad. Det jobbiga är inte själva krocken utan allt som följer. @Convour, har väll alltid vart ganska kall och nonchalant, men vi får se om ett år antar jag. Att jag skulle bryta ihop i något badkar har jag dock svårt att tänka mig. Mest för att jag är känslig för väta och skulle aldrig få för mig att bada badkar ^^ Föresten Wardancer. Sitter du i en bil på det viset och känner att du har ont någon annanstans än just nacke/rygg området, så vill man gärna kolla upp det. Givet att skallen kunde trillat av axlarna men sådant tänker man bara inte på där och då.

Tack för att ni läste


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

Medlem

Bästa blogginlägget jag läst.

Skriv en bok.

"Då blir jag lite sur och tar ett stadigt tag omkring benet precis ovanför knäet och sliter till. Foten lossnar och jag..."

Precis där fick jag kalla kårar:P ...puh skönt det gick bra

Skrivet av Mikaelh:

Bästa blogginlägget jag läst.

Skriv en bok.


signatur

If the left one isn´t right, right is the only one left, right?

Ish
Medlem

B-B-B@ Haha, jag lite roligt/fel formulerat kanske.. Jag är något av en språkpolis, men det till trots så rättar (läser om) jag aldrig mina inlägg. Jag litar tillräckligt på mina lingvistiska kunskaper ^^
Men även jag skriver tokigt ibland verkar det som

Och Mekaelh, det tackar jag för. Har aldrig skrivit en blogg eller liknande förut. Jag har där emot blivit tvingad en gång att medverka i "lilla nobel", en skriv/författartävling vi hade på alla kommunens gymnasieskolor. Jag kom på delad tredjeplats. Men då skrev jag mest för att det krävdes av min lärare. Skrev någon löjlig dikt som drog paralleller mellan en drink och ett kapsejsande fartyg har jag för mig. Fick IG i svenska. Något är ju fel med landest betygskriterier helt klart, hehe.


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

Medlem

Fan i min bil hade min skalle vart köttfärs nu ;P, kör utan airbag me rallyratt

Ish
Medlem

Heh ja.. När jag skulle köpa min första bil för två år sedan sa farsan - Köp en golf! Bränslesnål, och billig att försäkra. Efter olyckan sa han - Jag är för en gångs skull glad att du inte gjorde som jag sa.
Ta det försiktigt där ute!


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

Ish
Medlem
Skrivet av Mikaelh:

Bästa blogginlägget jag läst.

Skriv en bok.

Du är inte den första som säger det. Kanske jag borde ha gjort när jag var arbetslös förut. Could have, should have, would have


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

Alltså ärligt. Stämmer datumen? var det nästan 4 år du skrev det där.
Skulle gissa på 1-1/2 år högst 2.

Var tar all tid vägen


signatur

If the left one isn´t right, right is the only one left, right?

Ish
Medlem

Japp de stämmer Tiden går fort när man har roligt.


signatur

"If the road ahead is long, don't turn back"

1
Skriv svar