Just Cause 2 tog slut..

Så tog Just Cause 2 slut. Sedan releasen har jag spenderat strax över 100 timmar i spelet utspritt över väldigt många kortare sessioner (ofta till en trevlig podcast), men nu tog det alltså slut. Domen blir väl ändå att det var ett av de bättre spelen jag någonsin spelat, inte för att handlingen var fantastisk, inte tack vare tidernas sämsta röstskådisar eller den något korkade AI:n och verkligen inte för den hemska ljudsättningen av fordon. Istället var det ren spelglädje som höjde Just Cause 2.

Äntligen en spelvärld som aldrig kändes liten. Äntligen en värld som bestod mer av skog och ödemark än storstäder. Äntligen ett spel som faktiskt uppmuntrade till kaos utan att straffa spelaren. Ville man så kunde man ge sig in i strid med den lokala militären, men det var lika lätt att ge sig ut ur striden när man ville. Man tilläts alltså ha roligt på sina egna villkor till skillnad mot exempelvis ärkeskräpet GTA IV. Allt detta förpackat i en fantastiskt läcker grafik som dessutom tillät en otrolig vy över den variationsrika miljön Avalanche hade skapat. Jag blev och blir gång på gång imponerad inte bara av hur enorm spelvärlden faktiskt är, utan även hur galet detaljrik den är. Jag har aldrig stött på någonting liknande i spel.

Kort sagt så gjorde Just Cause 2 väldigt mycket rätt i min bok. Detta medan bristerna till stor del låg på saker jag sällan bryr mig om i sandlådespel (exempelvis handling). När eftertexterna rullade hade jag klockat in på 112 timmar, vilket ändå inte känns som särskilt mycket över två år, men på dessa timmar hann jag med 98.84% av spelet, vilket jag känner mig ganska stolt över. Nu återstår bara mercenary mode där jag tänker ge mig på de resterande 1.16% beståendes av ett hundratal lådor. Jag skall nå 100% i Just Cause 2, så bra är det.

Vad som imponerar mig mest är dock inte de kvalitéer jag nämnde ovan, utan att det lyckades hålla kvar mig under en såpass lång tid. Jag brukar normalt ge ett spel en till två veckor innan jag går vidare till nästa, har det dessutom inte fångat mitt intresse i den första timmen så är risken stor att jag stänger av och aldrig spelar det igen (exempelvis Zeno Clash). Mitt betyg av Just Cause 2 blir alltså ett väldigt gott sådant. Det högsta möjliga faktiskt, även om detta inte är en recension.

Jag tvivlar faktiskt på att någon här på FZ har missat JC2, särskilt med tanke på att det nästan ges bort i reor året runt. Men om så är fallet så ger jag i alla fall en väldigt sen men väldigt varm rekommendation.

[ia=723034; large]

#blogg

Far Cry 3 gav helt klart vibbar av "JC2 i förstaperson", jag upplevde dock aldrig att det saknade galenskaperna. Ett lite mer seriöst försök att berätta en historia bara (även om JC2 var betydligt roligare). Hade helt klart roligt i båda spelen.

Håller med, helikoptrarna och flygplanen överlag var nog höjdpunkten bland fordonen. Själv föredrar jag att ta en Peek Airhawk 225 och leka "Luftens hjältar" bland de snötäckta bergen. Inte riktigt samma sak, men nästan.

Gillar man sandlådespel överlag så är det helt klart värt ett nytt försök. Har du testat men inte fastnat för att ta över byar, köra race och bråka med militären under den första timmen så tror jag inte att det är värt tiden, mycket av spelglädjen tror jag nämligen ligger i att man fastnar för de aktiviteterna.