Kör en ripoff på Charles Dickens
Jag må ej vara den bästa bloggaren (om nu deffinitionen på det är att blogga var och varannan dag). Ej heller är jag den mest aktive i forumen (om definitionen är detsamma). Dock läser jag det mesta och tycker att "klimatet" här på FZ har blivit mycket bättre samt att det tycks råda en skön stämmning/känsla mellan samtliga medlemmar, vilket är bra och roligt!
Tror knappt att ngn här vet vem jag är eller vad jag sysslar med. Jag är lärarstuderande som på fritiden fördriver tiden med lite författardrömmar. Tänkte lägga ut lite materiell här nu under dagarna och det kommer att bli en följetong, i sann anda av Charles Dickens (googla, om ni ej förstå vad som menas med det).
Vet att detta kanske inte är ett litteraturforum, men känner ändå att det råder en relativt (normativt begrepp) hög status på det kulturella!
Vad kan jag säga om mitt bokprojekt? Hmm...varit under utveckling i cirka 2år, mycket mycket forskning ligger bakom där antika källor granskats och rådfrågats. Hundratals mail mellan framstående forskare (såsom Adran Goldsworthy) m.fl har skickats mm. Kul grej är att jag vunnit lite tävlingar för min prolog (som ni snart kommer få läsa). Manuset är just nu inne för andra gången på piratförlaget. Dock, detta ska ej tolkas som att "det är klart". Cirka 97% av alla som skickar in manus blir refuserade...dock, jag håller mina fingersd crossed:)
Boken är en spänningsroman, där fakta blandats med fiktion = faction. Mina karaktärer är grundade på verkliga figurer och min mening är att i det längsta vara så historisk korrekt som möjligt. Självklart har jag "tagit ut svängarna" mm. där fakta ej funnits eller där jag velat bygga på spänningen och min "fabel".
Kom gärna med åsiketr eller kommentarer. Jag kommer ej att lägga upp allt, men i alla fall de första 3-4 kapitlen kommer succesivt att läggas upp. Önskar er nöje!
Titel: Marius - Roms tredje grundare
Baksidatext:
Ett uppror riskerar att växa till ett fullskaligt inbördeskrig och hota hela den romerska provinsen på den Iberiska halvön. Praetor och general Marius står ensam med sina styrkor och utan möjlighet att få undsättningstrupper från Rom. Den spanska upprorsledaren Bequim är smart och använder sig alla olika sorters medel för att bekämpa romarna. Marius finner sig ståendes mellan två val; Ska han skicka efter hjälp från senaten och Rom och vänta på ett långdröjande svar och på det sättet riskera att upproret hinner växa till ett fullskaligt krig? Eller ska han ta saken i egna händer och hävda sig över senaten?
I Rom väntar politik, intriger, maktspel och kärlek. Marius finner sig redo att på allvar ge sig in i politiken i hopp om göra sig ett namn och bli en av de omtalade i den stora staden. Med hjälp av sina vänner och allierade ställer han upp i valet till folktribun men det är inte alla som uppskattar hans hemkomst och hans försök att komma in i maktens korridorer.
Hans olyckliga och barnlösa äktenskap bekymrar honom och när han en dag får syn på den vackraste kvinna han någonsin skådat, öppnar sig en ny sida hos honom. Ett litet problem råkar däremot vara att denna vackra flicka är dotter till hans nära vän och senator, Gaius Julius Ceasar.
I rikets norra gräns störs friden av att ett folkslag, kimbreerna, beträder romersk mark och hotar hela det norra riket. Vad är deras syfte och har Rom tillräckligt med manskap och kompetent ledning till att lösa denna konflikt?
Detta händer samtidigt som Jugurtha lyckas döda sin sista bror och utropar sig själv till kung över Numidien, som fram till dess varit en romersk provins och allierad. Men Jugartha är inte lika vänligt inställd som sin företrädare och det dröjer inte länge innan senaten förstår att hans intentioner är helt andra än att behålla freden...
Den Iberiska halvön år 114-113 f. kr.
Prolog
Prolog
Den bris, som tidigare känts sval, hade nu övergått i kraftiga kastvindar och det skulle inte dröja länge förrän stormen var över dalen. Stoftet av sand och grus, vars finkorniga kompositioner var utlämnade till naturens lynniga vrede, visade tillsammans med den mörknande himlen blott en antydan om vad som stod att vänta.
Längst upp på Quantums murar stod Aulius, centurion över första kohorten i den romerska femte legionen, och spanade ut över dalens lägre del, där fiendens lägereldar snabbt började sprida ut sig. Mörkret höll på att övervinna dagens ljus i deras evinnerliga kamp och sakta men säkert övergick dagern till kvällning.
Skulle detta bli hans sista natt? Var det här hans liv skulle ändas, en stormig natt i ett öde landskap? Om detta var gudarnas vilja accepterade han den. Han var dock besluten att ta med sig så många som möjligt av fienden på sin färd till Hades, en fiende som nu var i full gång att förbereda en attack mot hans fästning.
Han sneglade över sin vänstra axel och såg sina legionärer vara i full färd med att befästa murar och portar så gott de kunde med de fåtal medel de hade att tillgå. De var alla väl medvetna om situationens allvar och visste med sig att de på förhand var dömda. Omringade och utan förnödenheter var det bara en tidsfråga innan fästningen skulle falla och de skulle antingen stupa eller bli tillfångatagna. Om det sistnämnda inträffade var sannolikheten stor att skulle de utsättas för en grym tortyr för att sedan, om deras utmärglade kroppar och sinne överlevt prövningen, säljas som slavarbetare i någon avlägsen gruva. Ett öde värre än det som med största sannolikhet väntade på slagfältet - döden.
Aulius var fast besluten att alternativ nummer två var uteslutet. Hellre skulle han ta sitt liv än låta sin lekamen utstå de hemskheter som just nu figurerade i hans sinne. Att vara slav var ett öde värre än döden och han var säker på att många i hans resterande kohort delade denna övertygelse.
Långsamt vände han tillbaka blicken dit han först haft den. Eldarna, som nyss varit spridda efter en lång linje, hade nu växt, och likt en svärm eldflugor lyste de upp den alltmera mörknande dalen. Om situationen varit annorlunda hade denna scen varit honom mer rogivande och harmonisk, men faktumet, att mörkret skulle bli romarna ännu en fiende rikare, skapade en rysning längs med hans skyddade ryggrad.
Vindens kraft var för mäktig för att man skulle kunna urskilja några distinkta ljud från fiendens läger. Dock behövdes ej några sådana; han, likväl kohorten, var väl medvetna om att fienden nu höll på med de sista förberedelserna inför stormningen.
”Porten är befäst och mannarna är beredda, centurion." Utan att han hade märkt det hade hans optio, Crispus, kommit upp för att avlägga den lägesrapport han tidigare bett om.
”Bra”, mumlade Aulius, fortfarande med blicken fäst mot fienden.
Han visste, likväl som Crispus och de andra i kohorten, att deras möda att befästa murarna endast skulle ge dem lite extra nådetid, en förmån Fortuna ej förskonat dem med. Den dagliga ransonen på bröd var redan nere på hälften och vattnet, som redan var ransonerat, skulle ta slut om två dagar. Även om lyckans och slumpens gudinna skulle benåda dem med regn skulle det bara fördröja det slutgiltiga resultatet, vilket mannarnas utmärglade kroppar bar tydliga bevis på.
Aulius mumlade lite för sig själv, ohörbart för hans optio. Hur de än gjorde skulle de dö. Den stora frågan var bara hur och när, skamligt eller ärofyllt?
Vinden ökade i styrka och de eldar som tidigare tänts på murarna fick liv och avbröt centurionens tankar. Röken var mörk och tjock och kom med associationer om svärdsklingor som möttes, varmt, pulserande blod som uttömdes och ond, bråd död. Allt förtäckt av en kväljande och tung lukt som etsade sig fast i näsborrarna likt pollen under våren.
Han vände sig mot Crispus. ”Det här slaget kommer att bli vårt sista och jag vill bara säga till dig att det inte finns någon annan än dig som jag skulle vilja ha bredvid mig, då våra öden ska beseglas." Han la armen på sin väns axel och tittade honom djupt in i ögonen. Den modfällda blicken han fick tillbaka var inte samma energiska och blixtrande som han sett då de för första gången träffats. Blicken han nu mötte avslöjade en uppgivenhet och ingav inte samma styrka och viljekraft som tidigare karakteriserat option.
Crispus besvarade gesten med att även han lägga sin hand på Aulius axel.
”Du tar orden ur mun på mig. Det finns ingen annan än dig som jag skulle vilja lämna detta liv tillsammans med." Han gjorde en gest mot den del av manskapet som satt runt lägereldarna och förberedde sig så gott de kunde inför det stundande slaget. ”Och jag är övertygad om att ingen av dessa modiga själar skulle vilja ha någon annan centurion att leda dem dit", tillade han.
Aulius besvarade sin väns ord med en nick och frågade en något mera sympatisk och närvarande röst: ”När jag ser ner på dessa modiga själar som alla, med största sannolikhet, kommer att dö, så kan jag inte sluta att ställa mig frågan: Kunde jag ha gjort något annorlunda?”
Crispus släppte taget om sin Aulius axel men lät blicken förbli i sin väns ögon, osäker på om det var tvivel eller bevis på de sömnlösa nätterna i kombination med faran från fienden som avspeglades.
”Det finns nog ingenting du kunde ha gjort annorlunda. Felet är Roms och optimaternas. Det är på grund av deras egenkärlek och egocentriska strävan, där den egna familjekassan och ryktet prioriteras i förmån för staden och folket, som vi lämnas här, utan vare sig förnödenheter eller undsättningspatrull. Fan, i deras ögon är vi inte värda mer än skyffeln som skovlar deras skit.” Hans röst avslöjade ett förakt och hat gentemot dessa aristokrater som hade lämnat dem att dö på denna gudsförgätna plats. Hade inte denna kohort slagits, blött och dött för Rom?
Under alla år som de båda varit i tjänst hade de alltid trott att Rom verkade för allas välfärd, fattig som rik, soldat som bonde. Var detta en utopi eller hade de varit så förblindade av sina illusioner över vad de trodde Rom verkade och stod för?
Crispus lämnade Aulius ensam kvar på muren och gick en runda för att inspektera de legionärer som tilldelats kvällens första vaktpass.
Vinden hade nu ökat tillräckligt i kraft för att skapa liv i hans karmosinröda mantel. Tankarna tog med honom på en resa från nuet och övergick, som så många andra gånger, till hans syster. Den enda av hans anhöriga som var kvar i livet. Han föreställde sig henne framför sig; stående i den jasmindoftande örtträdgården, nybadad och solbränd. Hennes vitala hår, med dess bläcksvarta färg, levde sitt egna liv i den lätta och friska brisen, som letade sig fram mellan trädens väldiga stammar. På sitt egna speciella sätt log hon mot honom och han kunde se att bakom de grönfärgade pupillerna fanns en lättnad över att få se honom vid liv. Med sina muskulösa och ärrade armar omfamnade och gav han hennes perfekta kropp med en kram, vars styrka avspeglade all den kärlek och tillgivenhet han bar inom sig.
Det var minnen som dessa som hade hjälpt honom övervinna de svåra situationer som han och Aulius haft i detta helvetiskt varma land. Det var för hennes välmående och säkerhet han stridit, blött och dödat i Roms namn. Blotta tanken på att hon skulle fara illa eller hotas på något sätt fick hans hjärta att bulta allt hårdare under det solida bröstharnesket.
Han ställde sig frågande till om han någonsin skulle få se henne igen. Hjärtat hyste varma känslor för det men förnuftet sade honom annat. Medveten om situationens allvar förstod han att det bara var en vacker dröm som aldrig skulle komma bli sann.
Efter att ha avslutat sin runda runt muren gick han bort till legionärerna, vars lekamen trängdes runt lägereldarna. Hettan under dagstimmarna var nästintill outhärdlig under sommaren, men så fort skymningen infann sig kom även kylan med den krypande. Detta var något som han och de övriga snabbt blivit varse under de första dagarna som de varit stationerade här i den nordliga delen av Hispania Citerior.
Med en beslutsam blick, som snarare täckte hans modfälldhet mer än den låtsade självsäkerheten, såg han på soldaternas ansikten. Alla vittnade om både hunger, törst och utmattning. Dock visste han att när stunden väl var kommen skulle deras trötta och undernärda kroppar ge sitt sista mot den hotande fienden.
Han slog sig ned på en ledig plats och legionärerna runt elden gav honom en respektfull nick som hälsning. Under dessa dagar, då de varit omringade och utan hjälp utifrån, hade banden dem emellan vuxit sig allt starkare varje dag. Alla hyste varma känslor för varandra, något som enligt Aulius skulle hjälpa dem i stridens hetta. Ingen vill lämna en vän ensam och värnlös i fiendens händer.
Varningsropet från muren kom lika plötsligt som det var väntat – fienden samlade ihop sig. Alla legionärer som suttit runt eldarna for snabbt upp och ställde upp sig i en perfekt formation framför Aulius, som nu skyndat sig ned från muren till den lilla borggården. Ingen av hans legionärer var helt oförberedd på händelsen, även om de inte hade förväntat sig ett anfall så här nära kvällningen. Det var en våghalsad satsning från fiendens sida, då mörkret kunde vara såväl sin bäst allierade såväl sin värsta fiende. De mer rutinerade legionärerna visste om detta och minnen av historier, skrönor och egna erfarenheter väcktes nu till liv bakom deras spända blickar. Mörkret var som ett spel med tärning, där resultatet var lika oförutsägbart som insatsen var hög.
”Legionärer av Rom. När jag ser på er kan jag inte undgå att känna stolthet och ära. Ni har alla varit med mig under en lång tid och under alla år vi stridit tillsammans har ni aldrig svikit mig." Aulius lät blicken dröja längs linjen av soldater och kunde inte undgå att märka hur glesa leden kommit att bli under den tid de varit omringade. "I kväll förväntar jag mig därför ingenting annat. Jag är stolt över er och innan jag nu ger er min sista order vill jag säga att ni är alla välkomna till mig i Elysium, där vi ska äta oss tjocka, dricka oss fulla och stilla våra lustar med bejakande vackra kvinnor."
Kohorten slog sina spjut mot sköldarna, vilket resulterade i ett hårt och kompakt dån, vars mäktiga läte fyllde lägrets inhägnad och spred sig över fästningens murar.
”Jag väljer att kalla er ”kamrater", för det är vad ni är för mig. Ett starkt band har knutits mellan oss alla och ikväll vill jag att ni hedrar detta. I kväll existerar inga skillnader oss emellan. Min grad och era respektive klasser väger ingenting. Ikväll är vi alla romerska medborgare och legionärer som slåss för att skydda vår stads rättmäktiga territorium. Vi har alla svurit en ed att skydda den stad som vi så högt älskar och ikväll kommer vi ännu en gång utsättas att hylla och fullfölja den.”
Legionärerna angav ännu ett par hårda slag mot sina sköldar och de läten, som först lämnat lägrets inhägnad och nu höll på att sakta försvinna bort i kvällningens lugn, fick nytt liv.
Aulius gjorde en gest mot stadsporten. ”Utanför dessa murar finns det en fiende som inte kommer att visa någon som helst barmhärtighet mot er. Visa därför inte någon sådan mot dem heller."
Han lät orden sjunka in i deras medvetande och kunde se i deras smutsiga och ärrade nunor hur beslutsamheten mer och mer växte sig starkare.
”Att kapitulera i denna sista strid är inget alternativ. Det är antingen fångenskap eller döden.” Aulius lät det sista ordet hänga i luften och valde sina nästa ord med omsorg. ”Jag själv vet vad jag ska välja och vad jag kan se i era ansikten så har ni också gjort ert val." Hans blick fortsatte fokusera på männens resoluta ansikten, som alla uppvisade en stor bestämdhet inför den stundande prövningen. Inte i någons blick kunde han urskilja något som ens liknade rädsla eller fruktan. De var alla härdade och erfarna legionärer, vana med de hemska scener ett fälttåg medförde. Det var en synd att de skulle offras för att aristokraterna i Rom inte kunde enas.
”Legionärer! Visa ingen fruktan, ty döden kommer till oss alla. Det slutgiltiga avgörandet är oundviklig men vi kan själva bestämma hur vi ska möta det. Ska vi möta det som gamla och ålderstigna gubbar, med hängande magar och förflutna drömmar, eller som tappra soldater, ärofulla och renhjärtade?"
Legionärerna började trumma mot sina sköldar och skrek samtidigt ut Aulius namn. Högre och högre, kraftigare och kraftigare. Tillsammans lät de som en hel legion och om inte fienden redan hade vetat om deras numeriska antal så skulle nog dessa läten ha lurat dem att tro något annat.
”För Rom och för döden!" Aulius kraftiga och beslutsamma vrål fyllde den kyliga kvällsluften och mannarna fyllde in. "Romam atque moriendum!".
Marken under dem började skälva rytmiskt till deras slag och ur den kyliga jorden reste sig gudarnas krafter och for in genom var mans halvblottade ben, på vars svällande muskler mörkblåa blodådror pulserade med en ökande hastighet. Den uppkallade kraften och det rus som de tillsammans skapade fortsatte att spridas genom alla kroppens lemmar och stadfäste sig slutligen i deras hjärtan. De var legionärer, krigsmaskiner från Rom, utbildade att försvara sin stads tro och trygghet med sina liv. Denna kväll skulle bli deras sista och yttersta prövning att infria den ed mot den stad de så evinnerligt älskade.
Om situationen varit annorlunda än den nu rådande skulle Aulius ha beordrat sin styrka att placera sig längs murarna för att därifrån bekämpa fienden med pilar, blykulor och spjut. Men pilarna såväl som blykulorna hade sedan länge tagit slut och vad gällde de specialkonstruerade pilumen var dessa lätträknade. Instängda som de var hade därför Auilius bestämt sig för att möta sin fiende på det öppna fältet. Väl där skulle den fruktade romerska krigsmaskinens fulla potential kunna utnyttjas. Han visste att med rätta formationer och med order givna i rätt tid så skulle de åsamka fienden ännu mera skada än att möta dem från muren. Slaget var på förhand redan avgjort, men antalet fienden som kunde elimineras var inte det.
”Crispus, testudinem formate!" skrek han med en röst, som vittnade om år av erfarenhet, och föll själv in i mitten på formeringen.
Enheten bildade snabbt en formation likt formen en rektangel, där de legionärer som stod längst ut bildade en solid mur med sina scutums, rektangulära ovalformade sköldar. I samma höjd som dessa mänskliga murar skapade de resterande mannarna, med hjälp av sina sköldar, ett skyddande tak. Likt en sköldpaddas skal skyddades nu hela enheten mot det förväntande pilregn som snart skulle komma vinande från skyn.
Tystnaden under taket av sköldarna visade prov på den disciplin som karakteriserade den romerska armén. Trots den överlägsna fienden utanför murarna tillika insikten om att de stod inför en trolig död var det ingen som bröt mot reglementet. De visste alla att deras enda hopp stod till att hålla ihop. Ensam var de enkla mål för de barbariska krigarna, men tillsammans, där var man skyddade sin nästa, skulle deras chanser att överleva öka markant.
Fortsättning följer...
Dock, Scarrow har tyvärr tappat mer och mer för varje bok, vilket är synd...
Någon jag är mer influerad av är Conn Iggulden och dennes Kejsarserie. Likaså Steven Saylir och hans Sub rosa-serie. Kul anekdot är att Conn Iggulden hjälpte mig då jag i vintras skrev min c-uppsats i historia "vem var Julius Caesar - en antikens dr.Jekyll och Mr Hyde"
kul att du kommenterade!!!
Det låter mycket spännande, jag har uppdrag för Piratförlaget lite då och då, helt klart ett av Sveriges bästa bokförlag.
Jag pular själv med manus så fort tiden tillåter och har skrivit ganska mycket genom åren.
Dock, Scarrow har tyvärr tappat mer och mer för varje bok, vilket är synd...
Någon jag är mer influerad av är Conn Iggulden och dennes Kejsarserie. Likaså Steven Saylir och hans Sub rosa-serie. Kul anekdot är att Conn Iggulden hjälpte mig då jag i vintras skrev min c-uppsats i historia "vem var Julius Caesar - en antikens dr.Jekyll och Mr Hyde"
kul att du kommenterade!!!
Ok, ska titta upp dom andra serierna låter som nåt för mig.