Bioshock Infinite
God afton!
Igår blev jag klar med #BioShock Infinite efter 14 timmars speltid. Det är 14 timmar som jag verkligen har njutit av, men det har inte direkt varit en dans på rosor.
Jag kan börja med att berätta att sedan den dagen då jag såg den första trailern för spelet har längtan varit otroligt stor. Då jag älskade stämningen, miljön och storyn i det första spelet, var det nära att jag gjorde i byxan när jag fick se att nästa del i serien skulle utspelas bland svindlande höjder istället för på havets botten.
När releasedagen äntligen kom ställde jag klockan en timme tidigare (04:00!) än jag brukar, för att stå upp och få en liten glims av Colombia innan det var dags att inställa sig på fabriken där jag jobbar. Det var med en stor kopp med nybryggt svart guld bredvid mig som jag tog det djärva beslutet att jag skulle spela spelet på Hard.
Då vi i stort sett har blivit sondmatade med FPS de senaste åren tänkte jag att "det här blir nog inga problem." Men jag är ju vanligtvis en riktig "content tourist" så även om jag har spelat många spel så har det tidigare varit på betydligt lättare svårighetsgrader. Detta blev jag varse om under den första eldstriden som dök upp. Jag klarade mig helskinnad men förstod att jag måste hushålla med ammunition och salt. Jag kom längre och längre och det kändes som att jag skulle klara det, sen tog ammunitionen slut och jag började dö, igen och igen.
Men så igår kväll efter ofantligt många kombinationer av sen-pubertala uttryck (som säkert hade kunnat utmynna i ett eller två fullängdsalbum om jag var en musiker inom genren könsrock) rullade eftertexterna och jag insåg att allt hade varit mödan värt!
Jag släppte kontrollen och bara njöt. Dels för att jag precis hade klarat (i mina ögon) årets förmodligen bästa spel, och dels för att jag var nöjd över mig själv för att jag inte ändrade svårighetsgrad i blint raseri. Det var mödan värt att slita sig i håret och bli alldeles vansinnig över att man dog hela tiden.
Nu ska jag ta några dagar att smälta slutet av spelet innan jag kastar mig tillbaka ut i luften för att knyta ihop de trådar som ännu inte knutits ihop.
Fast denna gången gör jag det nog på Normal istället.
"Jag släppte kontrollen och bara njöt." beskriver min känsla väldigt bra.
"Jag släppte kontrollen och bara njöt." beskriver min känsla väldigt bra.
Ja det ska verkligen bli kul att spela det igen för att knyta ihop lite trådar och se om man fått några hintar under spelets gång som man missade.
kommer nog bli lite som den andra gången man såg Fight Club. Förhoppningsvis