Barnkalaset från helvetet
Fick lite cravings idag och dammade av 3DS:en för att återvända till en av få spelserier där Nintendo fortfarande lyckas hänföra mig.
Till Mario Kart.
Till barnkalaset från helvetet (om man ska tro sina öron).
Att säga att jag gillar Mario Kart är årets underdrift. Jag har sagt åt frun att gömma plånboken den dagen de utannonserar nästa del i serien till Wii U, för då lär jag vilja ha en sådan också.
Ikväll har jag och Wario gett oss ut på vägarna igen. Han är min favorit – en sann griefer som hånskrattar varje gång man skjuter ett skal i bakhuvudet på motståndarna. Precis som jag gör, och det är ju alltid trevligt med sällskap.
Ganska bra gick det också, trots att det måste varit närmare halvåret sedan jag gav mig ut på intranätet sist. Många vinster blev det, fram till sista rundan då en sak blev smärtsamt tydlig: det gör fortfarande ont i hjärtat att bli bombarderad i sista kurvan och gå från första till sista placering precis innan mållinjen.
Bästa nöjet i lumpen!
Bästa nöjet i lumpen!
Jag blev allas bästa vän när jag tog med Nintendo 64, Mario Kart 64 och fyra handkontroller till logementet.
Jag lockade med CKY-dvd:er...
Hehe, jag är nog fortfarande lite skadad av Mario Kart. Jag tänker på det varje gång jag ser ett bananskal på vägen och flinar. Men jag försöker i alla fall inte styra undan det, vilket är tur med tanke på vad som skulle kunna hända då...
Time flies like an arrow, fruit flies like bananas.
We judge ourselves by our intentions and others by their behaviour.