En tolvårings första möte med Half-Life 2

Det var som bekant (för den som läst dagens tidigare inlägg) inte enbart min födelsedag som firades idag utan även några andra familjemedlemmars. En av dem var min brorson som i vanlig ordning önskade sig PS3-spel av mig. Tidigare har han mest fått "barnsliga" spel som Mario, Lego-liren och 3D Game Dot Heroe dvs spel som har en mer fantisiful än realistisk grafik. I veckan fyllde han dock 12 och med tanke på det (och hans allmäna mognadsgrad) så kände jag att det var dags för honom att få lite "vuxnare" spel.

Nu tror jag ju inte att han aldrig spelat såna förut. Jag vet ju tex att han spelat #Unreal Tournament på mina föräldrars gamla dator eftersom jag visade det för honom och hans kamrater har säkerligen Call of Duty, Battlefield och alla andra standard-FPS. Därför ville jag ge honom en annan bit av det hela och då föll valet på två samlingar: #Tomb Raider Trilogy Pack och #Half-Life 2: The Orange Box. Att det blev just dem två berodde på två saker. För det första så är det otroligt mycket spel för pengarna med sex spel (8 med HL2 Episode 1 och 2) för under 400 kr och för det andra (och den viktigaste anledningen) så är det kvalitetsspel.

Han blev givetvis jätteglad över det hela även om han inte riktigt visste vad han hade fått, men när han direkt ville börja med det jag tyckte bäst om i samlingen så blev det g="Half-Life 2"]. Innan vi började så sa jag att det här inte var som Mario där det bara att hoppa direkt in utan att tänka. Att han skulle vara tvungen att stanna upp ibland och lyssna på vad som sades och att vägen framåt inte alltid var spikrak. Följde han inte dessa saker så skulle det inte alls bli så kul och då skulle inte heller jag hjälpa honom.

Sagt och gjort så började han spela och efter ungefär 3 sekunder på tåget som tar Freeman till City 17 så utbrast han "Meeeeeeh! Jag kan ju inte gå någonstans, jag är fast! Fail!!" Jag suckade lite lätt och sa åt honom att lyssna vilket han också gjorde samtidigt som han tryckte på alla knappar han kunde för att försöka få en "rolig" reaktion från medresenärerna. När han sedan fick kliva ur så var det visst enormt svårt att hitta vart han skulle. Blicken (Freemans alltså) flickade åt alla möjliga håll och skulle han varit verklig hade nog nacken fått ta rejält med stryk, om det ens hade kunnat sitta kvar. Inte ett uns av eftertanke fanns där. Inte ett försök att utforska ordentligt för att se vart han skulle bege sig.

"Följ efter dem andra" sa jag lite snällt och då gick det ju lite bättre även om det uppenbarligen var svårt att inte mucka lite gräl med vakterna med elbatongerna. Sådär fortsatte det en stund. Ett antal "Fail!!" fick jag höra och frågor om vilka som var onda där jag svarade med att han själv fick lyssna på vad de sa och försöka lista ut det. Självklart frågade han också direkt efter något vapen. Det måste man ju bara ha."Tålamod" var mitt enda svar på det.

Jag måste erkänna att det var en rätt frustrerande och skrämmande upplevelse den här första halvtimman. Att lyssna på snacket i labbet var visst svårt. Inte för att han inte förstod vad de sa utan för att det fanns så mycket annat intressant att göra än att lyssna på snacket. Gång på gång fick jag säga att han skulle lyssna nu eftersom det skulle underlätta i längden och sakta men säkert tycktes det också sjunka in att det kanske inte vara en så dum ide ändå.

Och efter att den där första misslyckade teleporteringen genomförts var den där första "valphetsen" borta. Visst var det fortfarande en del huvudlösa höna över det, men det var ändå betydligt mer koncentrerat och framförallt mer tanke bakom. Förmodligen inte så mycket för att jag sagt det utan för att han märkte att han var tvungen för att kunna ta sig vidare. Genast blev också spelet roligare. Det blev spännande, coolt och det enda som var fail nu var hans egna misstag.

Får se hur länge det håller i sig. Om han orkar och kan ta sig igenom hela, men det var rätt fascinerande att se honom spela. Hur den första skepticismen och förvirringen förbyttes mot en fascination och koncentration som jag sällan sett i honom. Hur den där frustrationen som jag tycker drabbar barn på tok för snabbt numera när de spelar något och inte får allt serverat på ett silverfat blev en vilja att utforska och ta sig vidare genom envishet och övning.

Tror det här kommer bli bra faktiskt.

#blogg

Det är lockande ibland att ge upp. Jag har försökt drilla brorsbarnen sedan tidig ålder. Aldrig köpt exakt det som alla andra ungar får utan har försökt ta lite annorlunda spel för att öppna deras ögon lite. Har de varit hos mig får de spela gamla Mario och inte bara det senaste. Kan säga att de inte gillade att få början om från början men tids nog så lärde de sig att uppskatta glädjen i att klara av något svårt och i vissa fall frustrerande.

Visst är det svårt i en tid då instant gratification tycks vara det finaste som finns, men det går. Såhär i förväg kan jag tycka lite synd om mina framtida barn. De kommer inte få särskilt mycket hjälp av mig när de spelare och de kommer få spela en massa underligga titlar som inte deras kompisar hört talas om. Men förhoppningsvis är det någotsom de uppskattar när de tittar i backspegeln

Visar du då inte bara prov på samma brist på tålamod som kidsen? Man måste ju vara ett föredöme!

Ska dit till helgen igen för en grillmorgon, grilllunch och grillmiddag (och säkerligen grillvickning också) så då lär jag kunna följa upp det och få "hjälpa till". Ska bli kul att se hur det gått. Kanske har han helt gett upp då