Se upp Dr Wily, nu kommer jag och tar dig!

Efter några kvällars slit så är till slut alla robotbossar är besegrade i #Mega Man 9 och jag står inför den sista utmaningen - att knäcka Dr Wily som sitter säkert (tror han) i sitt slott. Det kommer med största sannolikhet inte bli lätt, men jag ska inte ge mig. Mycket i Mega Man-serien handlar ju om det, att inte ge upp, och det är det som gör den så pass uppskattad som den är. Det och faktumet att svårighetsgraden inte beror på dålig design eller taskig kontroll utan snarare tack vare det omvända. Gör jag ett misstag så kan jag inte skylla på något annat än min egen inkompetens och det känns faktiskt skönt även om det såklart också är frustrerande.

Nåväl, hittills har resan varit väldigt underhållande på alla sätt och vis. Känslan du får när du lärt dig en bana och bara flyter igenom den utan att ta någon som helst (eller iaf väldigt lite) skada är enormt belönande. Speciellt då du inte kom särskilt långt alls de första gångerna du försökte. Förhoppningsvis kommer det fortsätta på det här sättet den sista biten innan jag slår i kaklet. Är ju lite orolig att det inte ska bli svårare utan snarare lättare. Det är ju så det brukar vara i spel numera. Fast det här är ju å andra sidan ett klassiskt spel ända ut i de visuella fingerspetsarna.

Jag kommer säkert svära många gånger och lägga (läs slänga) ifrån mig kontrollen i avsky. Faktum är att jag hoppas det. Det kommer dock inte stoppa mig från att stoppa Dr Wily. Den robotuppviglaren förtjänar ett kok stryk och det ska jag ge honom. Sanna mina ord!

#blogg