Arnroths krönika – Spel måste vara svåra
Ett spel där du inte kan misslyckas är ett misslyckat spel, och även casual-folket vill ha sitt Candy Crush Saga svinsvårt.
#beyond-two-souls, #dark-souls, #candy-crush-saga, #nba-2k11, #tetris, #journey, #gone-home, #dear-esther, #rain, #the-wolf-among-us, #heavy-rain, #telltale-games, #the-walking-dead-a-telltale-games-series
Saken med beyond är att om man misslyckas med tex stridssekvenser så får man en annorlunda scen. (SOME SPOILERS AHEAD(inte så grova men ändå))
(tex i en scen där man sitter på ett tåg)
Man blir jagad genom tåget och man kan ta sig upp på taket för en episk fight innan man lyckas fly.
Om man blir tillfångatagen så kommer det en scen där man är inlåst i tåget och måste fly, därefter så återflätas versionerna igen.
Jag är inte säker men är det inte så att om man ofta blir tillfångatagen och misslyckas så kommer man få ett sämre slut(och därigenom ett "game over")?
Håller med om att utmaningen måste finnas där, och att den ter sig på olika sätt i olika typer av upplevelser. I spel som Journey och The Stanley Parable tycker jag utmaningen ligger i att man själv måste tänka, tyda och reflektera över det man upplever.
Det är lite olika saker som hookar mig i olika typer av spel:
a) äventyr - typ uncharted, just cause
Kul och spännande miljöer med utmaning hur man skall ta sig vidare - ger kickar.
b) repetitiva spel som racing
att man lär sig och blir bättre på något ger kickar.
tweaka motorer och annat och lär sig hur en viss bil beter sig på visst underlag - och ta placeringar och vinna till slut.
c) rena problemknäckare typ Portal 2
Bara knäcka problem är kul.
Riktigt högt betyg på ett spel är när det är värt att spela om på allt svårare nivå. I synnerhet om äventyrsspel.
Upplägget i GTA V med att köra om missions tycker jag är lysande. Man kan bara gå vidare - och senare köra om missions.
Det mest själsdödande i spel är fasta save-spots där man måste göra om alltför lång sekvens gång på gång tills man löser det.
Silent Hill Homecoming - vet inte hur många gånger jag sprang runt på det j-a hotellets alla rum och snåriga vägar för att hitta memories och komma tillbaks till savespot.
Hittills har alla med autosave och de som tillåter save när som helst varit bra.
---------Politikvarning------------
"betygsexpertisen" säger att små barn skall inte behöva misslyckas och bedömas osv.
Tänker på alla unga som spelar spel - som just innehåller både misslyckanden och framgång.
Varför håller man på med detta?
Det jag minns är att man tog fasta på det man var bra på i skolan - inte lät sig slås ned av det man inte var så bra på.
Betygsdebatt fokyserar helt på att man inte skall behöva misslyckas.
Verkar som forskareliten behöver lite realitycheck.
Det är kul att lära sig och bli bättre på saker - misslyckanden lägger man bakom sig. Så ser livet ut.
--------- slut politik--------------
Jag är allergisk emot att behöva göra om _exakt_ samma sak mera än max två gånger.
tål det inte!
strategie spel är det ingen fara, då varje bana blir olika varje gång pga man har valmöjligheter!
Men i tex FPS spel lr ett GTA uppdrag som är likadant varje gång och man har dött å måste köra om allt igen och slösa bort tex 20min av sitt liv på nått man redan gjort. Nej tack.
R.I.P The_maxx
Håller i stort med ismannen här, även om min toleranströskel för repetition kanske är lite högre än hans verkar vara.
Spel där jag tvingas göra samma sak om och om igen, bara för att komma vidare, läggs relativt snabbt tillbaks på hyllan.
Edit: Såklart ska spel inte vara för lätta, då blir det tråkigt, men ett spel som är brutalt skitsvårt är inte kul det heller.
Jag tröttnade på min gamla signatur, men kom inte på något vitsigt att skriva som inte kändes fånigt, så det blev den här harangen i stället.
Jag är allergisk emot att behöva göra om _exakt_ samma sak mera än max två gånger.
tål det inte!
strategie spel är det ingen fara, då varje bana blir olika varje gång pga man har valmöjligheter!
Men i tex FPS spel lr ett GTA uppdrag som är likadant varje gång och man har dött å måste köra om allt igen och slösa bort tex 20min av sitt liv på nått man redan gjort. Nej tack.
Totalt medhåll.
Om det är mitt fel att jag dör i ett spel som GTA (typ retar upp halva poliskåren genom att köra över två konstaplar utanför polishuset för att senare bli nedskjuten av en ilsken polishelikopter) då må det vara hänt.
Men om uppdraget efter en filmsekvens har bytt vapen på min gubbe och vänt han åt fel håll och spawnat 12 fiender runt mig som massakerar mig och tvingar mig att genomlida 10 minuter laddningstid och transportsträcka för att komma tillbaka då kokar det.
Jag spelar för att ha roligt inte för att bli förbannad.
Skippy R.I.P. 17/7 2006
Jag måste bara skriva en sak om Dark Souls. Så svårt är det inte, eftersom det är levelbaserat. Fastnar man eller "går fel" är det ganska uppenbart att monstrena är för starka och man är på fel ställe och då är det bara att levla upp gubben så kommer man vidare förr eller senare.
Finns gott om videos där folk klarar hela spelet på lvl 1 osv.
Jag håller fortfarande Ninja Gaiden (2004) som ett av mina favoritspel. Ett spel som var riktigt svårt men enligt mig svårt på rätt sätt. Man kände hela tiden att det var ens egna fel om man dog, inte att spelet var för svårt på fel sätt som vissa spel kan vara. Det var genomtänkt svårt. Man kände hela tiden att man kunde komma vidare om man bara tränade lite mer, provade lite mer combos, studerade bossarna lite extra. Då är det ett roligt svårt spel. Att köra Call of Duty på svåraste där skärmen blinkar röd efter ett skott (som du inte vet var det kom ifrån) och man spenderar 90% av spelet bakom skydd i väntan på att skärmen ska återfå sin vanliga färg, är inte lika roligt.
Ser två spår i krönika, vilken som vanligt är oerhört välskriven.
Spår 1. Spel ska vara svåra för att belöningen av att lyckas ska maximeras. Det är känslan av att lyckas efter mycket träning som gör mödan värt att spela.
Spår 2. Spel som är en berättelse behöver inte vara svåra eller särdeles långa. Upplevelsen i sig är värd att upplevas och därför spelas. Som en interaktiv film.
Utmaning krävs, det som brukar hooka mig i spel är en känsla av mystik i spelvärlden och att spelet gärna utmanar min kreativitet under spelets gång... Tyvärr är båda som borta idag då alla spelsystem detaljeras överallt före release och sen kommer spelet med någon ingame guide som visar vart jag ska hela tiden.
Jag är allergisk emot att behöva göra om _exakt_ samma sak mera än max två gånger.
tål det inte!
strategie spel är det ingen fara, då varje bana blir olika varje gång pga man har valmöjligheter!
Men i tex FPS spel lr ett GTA uppdrag som är likadant varje gång och man har dött å måste köra om allt igen och slösa bort tex 20min av sitt liv på nått man redan gjort. Nej tack.
Fast i GTA V behöver man ju aldrig gå tillbaks särskilt långt i uppdraget om man dör.
Ligger det inte något i att utvecklarna idag inte vill att du ska bli förbannad, så att du slutar köpa deras spel.
Själv gillar jag supermario och spel från SEGA tiden där det handlade om att göra svåra saker (saker som inte dödade dig ifall du misslyckades) för att få tag i just extra liv, extra liv som behövdes för just den där riktiga utmaningen som kunde ta tillbaka dig till början av ett spel utan någons dess like.
Är man finne (som jag) och har ett jävla humör (vilket de flesta finnar har) så kan det bli dyrt i längden om spel är för svåra. Vet inte hur många gånger mina handkontroller har fått sig en flygtur igenom lägenheten eller hur många smällar mitt tangentbord har fått. Visst, spel ska inte vara för lätta men spel som tex "Dark Souls" känns otroligt repetitivt så det inte blir roligt. Jag spelar för att kunna ha kul. Inte för att drivas till vansinne så jag måste köpa ytterligare en ny kontroll eller tangentbord.
Jag är allergisk emot att behöva göra om _exakt_ samma sak mera än max två gånger.
tål det inte!
strategie spel är det ingen fara, då varje bana blir olika varje gång pga man har valmöjligheter!
Men i tex FPS spel lr ett GTA uppdrag som är likadant varje gång och man har dött å måste köra om allt igen och slösa bort tex 20min av sitt liv på nått man redan gjort. Nej tack.
Fast i GTA V behöver man ju aldrig gå tillbaks särskilt långt i uppdraget om man dör.
Ja det e sant att 5an är så , men alla GTA innan det spelet är oerhört frusturerande.
IV var nog droppen för mig då de hade väldigt långa uppdrag i kombination med den annorlunda fysiken på bilar så gjorde det att man lätt kunde ta både 5-15 minuter bara att köra tillbaka dit man skulle (om det inte gick att ta taxi)
Spel måste ha flera svårighetsgrader. Bara en nivå för att passa de som inte klarar av motgångar och repetition är inget vidare för oss som gillar utmaning. Nej, det behövs även svårare nivåer som ofta kräver omspelning tills man förstår vad som krävs, eller vad man gör för fel.
Du har helt rätt i det du skriver.
När det första Tomb Raider spelet släpptes var jag 10 år gammal. Innan jag fick själva spelet hade jag spelat demon av en bana som man fick med en speltidning en sisådär 50 gånger. I det här gamla oförlåtande spelet där det inte finns någon tutorial, ingen objective-marker och ingen mini-map och ett med dagens synsätt helt ologiska pussel blev jag ändå helt fast.
Jag minns hur jag satt med en kompis framför spelet en vinter, och vi fastnade hela, hela tiden. Antingen var det en nyckel eller någon spak vi inte hittade, eller så var det en lång passage utan några save-points där vi alltid dog. Men gav vi upp? Inte en chans! Vi traglade oss fram, bytte kontrollen mellan oss när vi dog osv. Och när man väl hittade den där nyckeln eller spaken och sprang mot den där dörren som alltid varit låst, ja då var det eufori i spelsoffan.
På samma sätt spelade vi många andra gamla PlayStation klassiker, spel som än idag anses svåra, tex Castlevania Sypmhony of The Night, trots att vi bara var 10-12 år och så jävla inbitna på att klara det.
Senaste åren (ganska många) har jag haft otroligt svårt att fastna i spel på precis det sätt du beskriver i krönikan. Så hände det, jag hittade Dark Souls och blev helt fast. Jag fick en uppenbarelse, "Det är inte jag som vuxit ifrån spel". Detta spelet grep tag i mig precis som förr, och jag spenderade hundratals timmar på att stånka mig igenom allt som det kastade på mig. Känslan av att själv lära mig spelets regler utan att spelet höll mig i handen var fantastisk.
När jag testade XCOM (det nya) när det kom ut så började jag spela tutorialen. Här fick jag lära mig att gå framåt med gubben, ta skydd bakom saker.. i ärlighetens namn satt jag och nästan gav upp spelet redan här. Tack och lov krashade min dator här, vilket fick följden att jag bestämde mig för att börja om. Nu såg jag att det fanns en option att skippa tutorialen, vilket jag gjorde (trots att jag precis hunnit påbörja den innan datorn krascha). Nu kastades jag direkt in i hetluften, och trots att man kanske missade någon detalj så tog det inte lång tid att lära sig genom att bara testa sig fram på egen hand. Människan är liksom inte dum i huvudet.
Idag finns det nästan ingen utmaning i SP-spel. (Visst det finns undantag såklart), utan vill man få lite stryk får man vända sig till onlinespel. Kanske därför det roligaste spelet enligt mig själv fortfarande är Quake 3.
Vad jag vill få sagt är att för snart 20 år sedan fastnade jag i spelande just för att det var en utmaning, och på den tiden klarade man det trots att man inte blev handhållen. Och, jag undrar vad den 10-åriga versionen av mig själv hade tänkt om man efter 75% av ett spel fick "Press C to crouch" när man kommer fram till ett staket...
Ge mig Dark Souls 2!
Första krönika av dig som jag håller med till 100% !
Se TotalBuiscut`s video: A discussion of gameplay and narrative
http://www.youtube.com/watch?v=6bvX4hzqcqc&feature=c4-overvie...
Jag går fortfarande tillbaka till Fallout 1/2, S.T.A.L.K.E.R-serien och Demon/Dark souls
De har verkligen lyckats med inlärningskurva, svårighetsgrad och främst atmosfär.
Det är få spelutvecklare som lyckas skapa atmosfär genom att spelaren analyserar spelet själv och inte blir matad med actionscener för att veta vad som händer.
Berättarkonst.
Väldigt bra och insiktsfullt som alltid.
Just det här med utmaning och graden till vilken spelaren involveras i ett spel är just vad som gör mediet så fascinerande för mig. En utmaning kan ju bestå i att klara av en serie problem eller strider men kanske också handla om något annat, och det är underbart att ett medium kan inrymma såpass olikartade upplevelser som Gone Home, Dark Souls, Beyond och Candy Crush.
Leigh Alexander, som jag egentligen citerar alldeles för ofta, sa det perfekt: "When people say games need objectives in order to be 'games', i wonder why 'better understanding another human' isn't a valid 'objective'"