Altruism

Varje dag agerar vi egoistiskt. Nästan alla våra handlingar handlar om att främja oss själva, men vi är oftast inte medvetna om det. Våra personligheter speglas i det vi gör är det många som säger, men jag håller inte med.

Våra personligheter speglas i vad vi gör som inte främjer oss själva. De flesta av oss har nog någon gång begått en altruistisk handling, det vill säga gjort något för någon annans välbefinnande utan tanke på att främja oss själva. Nästan alla gånger vi gör det tänker vi inte innan, utan vi agerar instinktivt. Varför?

Därför att långt nere i kärnan av våra sinnen, eller själar om du vill presentera det så, finns en drift att främja inte bara oss själva, utan också varandra. Den driften är kraftigt instinktiv och okonditionsenlig. Men idag är instinkt en skugga av vad det en gång var. De aktiva besluten blir viktigare och viktigare.

Det må låta dumt, men idag har inte människan mycket instinktiv drift att kliva in osjälviskt för någon annan. Inte egentligen. Utan innan du slänger dig ut i gatan för att knuffa undan en annan person hinner tusen tankar passera din hjärna. Du hinner överväga risken med att du själv blir skadad, att något du håller i eller har på dig kanske går sönder, eller att du rent av egentligen inte orkar. Men dessa är också instinkter, som tvingas fram i sista sekund. Självbevarelsedriften.

Men hur långt sträcker sig din självbevarelsedrift egentligen? Ganska långt har det visat sig. Under experiment har människor varit villiga att ge dödliga elchockar till andra, utan att veta att de egentligen inte gör det. De trodde alltså på fullaste allvar att de elchockar de levererade genom att trycka på knappen var äkta. De hörde "personen" på andra sidan envägsspegeln skrika. De tryckte ändå. Detta genom en kombination av diverse psykologiska fenomen producerade av experimentet, men också självbevarelsedrift.

Vad krävs det för att ställa sig upp emot denna mest grundläggande drift av att överleva och främja sig själv? Många säger en stark tro, eller kanske kärlek. Vad det än är, så är det något som alla har, men många inte utnyttjar. Vi ser på när människor sitter på gatan och fryser i regnet, men går kallt förbi, på väg hem till ett hem av sådant som för inte länge sedan ansågs vara lyx, som vi idag anser är en rättighet. Vi stressar över att tjäna pengar för att köpa saker vi egentligen inte behöver. Vi lever i bubblor av självuppfyllelse och produktion av egenfrämjande. Instinktivt. Den enda instinkten som har utvecklats fullvärdigt med tidens passage.

Endast när vi pressas till gränsen agerar vi genomäkta instinktivt i andra syften än att gynna oss själva. Det finns berättelser och videor av otroliga prestationer av människor som riskerar sina liv för människor de aldrig mött, och aldrig kommer att möta igen. Vi har brandmän som genom att frivilligt placera sig på den gränsen kliver över den för att väldigt verkligt riskera sina liv för en främling. Deras motivation är inte pengar, för det tjänar dessa människor, oavsett yrka, oftast inte mycket av. Det är inte heller uppmärksamhet de är ute efter. De gör det för Dig. För ditt välbefinnande, på sin bekostnad.

Och det är det som är hela min poäng. Hur ofta tar vi ett kliv ut över gränsen och agerar osjälviskt utan att det behöver handla om liv eller död? 'A small key opens big doors' lyder ett klassiskt proverb. Vem som sa det vet jag inte, men det jag har fått lära mig är att det kommer från en arabisk handlare som gav bort en banan till en hungrig pojke gratis, och menade att den lilla gesten kan ha större konsekvenser än någon kan ana. Han har nog rätt.

En handling som för dig kan framstå som obetydlig kan förändra, eller till och med rädda, ett liv. Varje interaktion du har med en annan människa påverkar de, oavsett om de är medvetna om det eller inte.

För drygt tre år sedan skrev jag till en för mig okänd person på internet, som bara skrev att denne ville snacka lite skit med någon. Vi fortsatte prata och blev nära vänner. Vi pratade dagligen, och delade allt med varandra. Efter ett tag berättade denne person sanningen om den dagen. När jag skrev hade personen ifråga svalt 26 sömntabletter, och ville inte dö själv. När jag skrev spydde hen upp allting.

Den lilla aktionen som för mig betydde tidsfördriv, räddade livet på en människa som idag har räddat mitt liv om igen. Den personen betyder idag mer för mig än någon annan, och oavsett hur jag vänder och vrider på det, kan jag inte släppa tanken på att jag kan ha förändrat tusentals personers liv. Att jag, obetydlig som jag är, kan ha en så stor inverkan.

Men det är inte bara jag. Det kan du och alla andra också. Ingen är obetydlig, och alla har en enorm inverkan på den vardag människorna runt omkring sig driver. En onödigt aggressiv kommentar på en forumpost kan leda till väldigt allvarliga konsekvenser, medan en positiv kommentar kan förändra ett liv.

Kom ihåg det.

Hjälp de som behöver det att klara av sin vardag, även om du inte vet vem det är.

#blogg

Skönt att se att jag inte är ensam också. Ibland känns det lite så.

Mer altruism åt folket säger jag.