I jakten på jobb.
Arbetslös är lika med värdelös. Det är ett uttryck som jag insupit hårt den senaste tiden, men den senaste månaden har jag verkligen känt mig som en ren förkroppsling av dessa ord.
Efter att jag i våras gått klart min utbildning som grafisk formgivare trodde jag naivt att jag kunde klampa in på första bästa reklambyrå och säga: "Här är jag, titta på mig vad duktig jag är, anställ mig". Ok, kanske inte riktigt så men jag skulle inte bli förvånad om det var ett liknande intryck jag gav hos de jag terroriserade med mina ansökningar.
Som ni kanske förstår gav inte detta särskilt mycket jobb. Inget alls, snarare. Nada. Noll. Tiden gick, och jag började starkt ångra att jag inte sökt vidareutbildning direkt istället. Jag ångrar det fortfarande. Men så en dag började jag tänka att en mer ödmjuk framtoning var vägen att gå, så istället för att rakt på sak tigga jobb, så presenterade jag mig mer som någon som skulle vara glad att ens få en glimt utav företaget.
Och då fick jag napp. Ingen monstergädda, men ändå en fin abborre som skulle kunna mätta min hunger efter att få ägna mig åt det jag faktiskt utbildade mig till. Jag hade fått praktikplats.
På detta företag skulle jag få vara med och utveckla deras webbshop, sökmotoroptimera och ta hand om övergripande underhåll av deras hemsida. Olika omständigheter krävde att jag gjorde detta hemifrån, vilket inte var något problem. Så långt allt väl.
Men efter ett tag kontaktade min handledare mig ang. ett "nytt uppdrag". Spännande, tänkte jag, och väntade ivrigt på mer information. Det visade sig att detta nya uppdrag handlade om reklamutdelning. Alltså, bära med sig en bunt papper och lämna i brevlådor. Jag var innerst inne lite skeptisk då denna typ av uppgifter inte nämndes något om i praktikintyget. Men jag vågade inte säga emot, och som den snälle praktikant jag var så började springa runt och dela ut. Dag efter dag, efter dag, efter dag, efter dag. Jag kontaktade min praktikplats med frågan: "Hur mycket av detta är det kvar?". fick till svar: "Det ska ut så snabbt som möjligt."
Till slut började jag fråga mig själv, efter varje runda av reklamutdelning, vad jag fick ut av detta, hur detta höjde min kompetens som webbdesigner. Och varje gång kom jag fram till ett svar: Ingenting.
Så kom dagen då jag fick nog. Den 12:e December 2013. Jag frågade hur mycket mer av detta som skulle göras. Fick inget tydligt svar, mer än att "Det ska ut så snabbt som möjligt". Reklamblad som jag, och endast jag, skulle dela ut i mestadels villaområden. Transport fick jag stå för själv.
...
Så jag bestämde mig för att sluta. Och först när jag klickade på den stora röda knappen som avslutar samtalet jag precis haft med min handledare förstod jag att jag, precis som så otroligt många andra arbetslösa ungdomar här i Sverige, bara blivit utnyttjad. Jag hade nog ingen chans till anställning efteråt, trots att jag innan hela denna fadäs nästintill självständigt byggt upp hela deras nya hemsida och webbshop, och ihärdigt frågat efter mer att göra, mer att arbeta med... mer att försöka bevisa. Och även om jag hade blivit erbjuden anställning så hade jag nog sagt nej. Förtroendet för detta företag hade gradvis bara fallit sedan dag ett.
Så vad vill jag ha sagt med detta? Från början ingenting, jag var väl bara tvungen att skriva av mig någonstans. Få utlopp för frustrationen.
Men även om jag inser att detta var ett väldigt milt exempel på hur företag behandlar praktikanter så förstår jag att det är ett problem som måste belysas.
Men vad vet jag? Jag är ju arbetslös, och då är man värdelös.
Du är INTE värdelös. Intala dig inte ens det på skämt, för det riskerar att få ett litet fäste var gång du känner/tänker så.
Detta är en klassisk sits, en sorglig sådan dessutom. Alltför många, med en bra utbildning i bagaget som de dessutom brinner för (!), befinner sig i samma läge. Det borde vara straffbart för företag att nyttja ungdomar på det här sättet. Tidigare läste vi ett blogginlägg om en som fått ett erbjudande att agera dörrförsäljare. Helt utan trygghet, och 100% av eventuell lön baserad på framgång efter knackandet.
Orimliga situationer som demoraliserar än mer även om de "statistiskt sett" tillfälligt gömmer lite arbetslöshetssiffror inom en diffus praktiksysselsättning.
Mitt förslag till dig är att kanske starta upp en egen firma? Nyttig erfarenhet för resten av livet, och som du dessutom kan använda som bas för att designa hemsidor till mindre företag.
Lycka till!
Cptn BaseballBatBoy!
Håll ut.. För 4 månader sedan var jag i samma situation. Innan jag fick detta jobbet så hade jag på 9 månader varit jag på 2 intervjuer. Kom som näst bästa alternativet på båda, men det var på den sista som jag kände ljudet mot kinderna, hur nära det var! Efter en långdragen process där de på telefon hade sagt till mig att jag var en av huvudkandidaterna och att "de skulle höra av sig under nästa vecka", så ringer jag upp 1½ vecka senare för att höra att en annan ska komma och skriva under anställningspapper och mig hade de tagit som reserv om det första alternativet skulle bangar ur. Jag tackade för mig på ett trevligt och glatt sätt innan jag la luren och lät självömkande svälla över, så som det gör ibland.
En vecka senare så ringer ett helt okänt företag upp mig, berättar att de hade kontakt med det de företag jag var på sist och att de rekommenderat mig för en tjänst detta företag letade personal på. 2 dagar senare satt jag på intervju på ett företag jag inte visste något om, och ett jobb som jag visste ännu mindre om(jag hade glömt att fråga vad det var för tjänst de sökte personal för när de ringde). Slutade med att jag fick jobbet och tjänsten visade sig vara betydligt bättre än någon jag tidigare sökt! Jävla räkmacka för mig i slutet men räkmackor kommer ibland till de som förtjänar en!
Tyvärr har jag fått börja veckopendla till sambon eftersom företagets huvudkontor är i en liten håla.. Men till en början är det lätt värt det! Så sök även till mindre kommuner, lägre konkurrens där och efter 1 år så har du erfarenheten och självförtroende att börja söka igen! Lycka till!
Du är inte värdelös för att du inte har ett jobb. En människa är väl så mycket mer än bara ett jobb? Även om jag förstår känslan som du beskriver. Var själv slav-praktikant i en mataffär för ett par år sen men tröttnade ganska fort då jag kände mig som gratis arbetskraft (vilket jag också var) som aldrig fick någon uppskattning.
Jag har varit med i olika program som ska hjälpa arbetslösa ungdomar ut i jobb men jag tycker ingenting har funkat hittills Kanske blir det bättre nu när jag ska få vara med i ett annat projekt som arbetslösa som finns i den staden jag bor i nu. Man kan ju alltid hoppas.
Håll ut, det blir bättre (även om det är världens största kliché).
Vart gick du i skola förresten? Hade en kompis som läste på Berghs i Stockholm och har en bekant som gick på Hyper Island i Stockholm också.
If you can't convince them, confuse them!
Instämmer med Jonis; starta eget och börja frilansa istället för att gå runt och vänta på att få nästa praktikplats eller anställning någonstans.
Det förutsätter ju visserligen att du har en stark portfolio och vet hur du ska marknadsföra dig själv. Men har du det och är villig att jobba arslet av dig de närmaste tiden så är det ju garanterat bättre än att gå runt och vänta och leva på aktivitetsersättning, a-kassa eller liknande.
Jag tror jag vet hur du känner dig.
Då jag inte kan eller har möjlighet att söka vad för jobb som helst på grund av funktionshinder så behöver jag ju lite stöd från AF men jag har lyckats hitta ett jobb, antagligen var det för att jag redan kände chefen sen innan och nu är jag anställd ett par år till eventuellt får jag fortsatt..men det är väldigt svårt att hitta ett jobb oavsett om man jobbar heltid eller bara 4 timmar om dagen. Men AF kan man inte lita på för jag undrar om de verkligen kan hjälpa en, tycker de mest yrar runt.
Men du är absolut inte värdelös.....Kämpa på, du kommer att hitta ett jobb.
AF har en del fruktansvärt dåliga handläggare, helt arbetsmarknadspolitiska programet för ungdomspraktik är slavarbete, 20 kr timmen i ersättning för heltidsjobb i butiker(eller andra former av verksamhet). Om du lider av psykisk ohälsa behandlar dom dig ännu sämre genom att tala ned till dig och säga att "praktik är nog det bästa du kan få". Det här har jag sett hända och det gör mig väldigt ledsen och besviken på AFs inkompetenta handläggare.
edit:Stavning
Tackar för de peppande orden, skönt att höra att man inte är ensam i detta träsk. Samtidigt som det är oroande hur många som ändå verkar ha upplevt liknande saker, vilket ju talar för att något inte ligger rätt till i vårt kära samhälle.
Som några av er nämnt så kan start av eget företag definitivt vara en väg att gå, och något jag övervägt starkt ett tag nu. Kanske dags att ta klivet ut?
Sen kan jag meddela att jag tidigare idag blev uppringd av ett annat företag jag sökt jobb hos, och de vill träffa mig på en intervju! Så det är ju kanske inte så mörkt som jag fick det att låta, men detta är ett problem som jag tycker måste belysas och diskuteras mer. Det finns med all säkerhet människor i liknande sits som mår långt mycket sämre än jag och kanske känner sig värdelösa på riktigt, vilket är riktigt fel och i vissa fall farligt om djup depression smyger sig på.